London stänger ner och väntar på julen
Storbritannien har stängt ner. I min Londonförort pratar man om julgranar och huspriser. Det får livet att kännas normalt igen.
Så här ska det vara fram till den andra december. Vi ska stanna hemma i några veckor till och sedan är det som vanligt igen. Det har premiärminister Boris Johnson sagt och han är den sortens politiker som vill att man ska gilla honom. Alltså väntar sig de flesta att livet snart återgår till det vi kallade ”normalt” under sommaren och hösten.
Fastän inget var ju normalt. Pubarna var halvfulla och tunnelbanan nästan övergiven. Det ekade tomt i de stora tågstationerna också under rusningstid. Inga turister stod utanför London Eye eller Buckingham Palace. Kaféerna i centrum hade svårt att ge bort maten de inte lyckats sälja. Det fanns ju ingen där.
Då jag intervjuade en butiksägare i Londons finansdistrikt i september sa hon att det enda som kunde rädda ekonomin var julen. Då uppmuntrade ännu Boris Johnson britterna att åka tillbaka till sina kontor så att stadskärnorna inte skulle dö ut. Men nu ska vi alltså stanna hemma igen och i centrum är gatorna tomma och butikerna stängda.
I min Londonförort är det däremot fullt med folk eftersom alla jobbar hemifrån. Den nya lekparken några kvarter från vårt hus öppnade för en vecka sedan. Den kallas nu skämtsamt för ”the covid pit” (covid-hålan) av föräldrarna i området. En lördagseftermiddag påminner det om en minifestival bland gungorna och klätterställningarna. Barnen springer och jublar och trötta föräldrar springer efter.
Utanför kaféet i närheten står det en nästan permanent kö av föräldrar och hundägare. De som väntar på en cappuccino eller en limpa surdegsbröd pratar om huspriser och renoveringar. Det går nästan att låtsas som om allting är som det brukade vara.
”Nu blir det bättre, det tror jag”, säger en pappa och nämner Joe Biden och vaccinet.
Snart är 2020 över och nästa år är ett nytt år, med nya möjligheter.
Det ingen pratar om, det som ingen verkar bry sig om längre, det är klippbranten som väntar den 31 december. Då tar övergångsperioden slut och Storbritannien lämnar EU. Vad händer då? Det vet vi ännu inte. Kanske står lastbilarna på kö vid Dover och tomaterna, vinet och olivoljan tar slut i butikerna. Kanske fortsätter allt nästan som förut för de flesta av oss.
Hur det går avgörs snart. Boris
Johnson, som har sparkat sin aggressiva rådgivare Dominic Cummings och funderar på hur han ska bli kompis med Joe Biden, måste bestämma sig – hur ska brexit egentligen se ut?
Men utträdet ur EU är som den där tv-serien alla pratade om en sommar för flera år sedan. Alla hade vi sett den, men ingen kan längre komma ihåg handlingen eller vad det var som gjorde den så speciell. De som pratar om brexit gör det nästan med en sorts luddig nostalgi. Vad handlade det egentligen om?
Min vän Laura kan inte sluta prata om julen. Hon tänker börja pynta där hemma redan den här helgen. Hon har köpt ljus som doftar av gran och av glögg. Då vi går på socialt distanserade, tillåtna promenader pratar vi nästan bara om julen – om maten vi ska beställa, om presenterna vi ska köpa, om hur det kommer att kännas att sitta framför brasan den 25 december då London ska vara stängt och tyst och det faktiskt är helt normalt att gatorna är tomma.