Publikbegränsning på max 20 personer drabbar kulturlivet
Hastigt sammankallade krismöten präglade kultursektorns institutioner efter fredagens coronabesked. Max 20 personer på publika evenemang gäller i tre veckor från och med måndag.
Publikbegränsningen i huvudstadsregionen är inte en rekommendation utan ett krav från myndigheternas sida. Ett krav som helt uppenbart drabbar både stora och små kulturproducenter hårt.
Efter beskedet om begränsningarna på fredagsförmiddagen satt många kulturproducenter i krismöten. En teater som beslöt att ställa in alla föreställningar mellan den 23 november och den 13 december är Klockriketeatern som i samarbete med Teater Sirius nyligen haft premiär på Julius Caesar. Runt månadsskiftet var flera föreställningar slutsålda. Nu blev fredagskvällens föreställning den sista, åtminstone för ett tag.
– Det känns tråkigt. Vi snuddade en stund vid tanken att spela för en liten publik, men det hade varit fel signal. Men vi funderar på att i något skede lägga in fler föreställningar, säger teaterchefen Dan Henriksson.
Helsingfors stadsteater, Nationalteatern, Operan och Svenska Teatern har också meddelat att de ställer in alla föreställningar mellan den 23 november och den 13 december.
– Det är klart att detta innebär en stor förlust för teatern. Vilka de slutliga effekterna blir är i nuläget för tidigt att kommentera. Det viktiga är att säkerställa hälsan för teaterns publik och personal, säger teaterchef Joachim Thibblin på Svenska Teatern.
För Svenska Teaterns del handlar det om ett bortfall i biljettintäkter på drygt 200 000 euro – eller cirka 4 000 biljetter.
"Jag tror inte att vi går under"
Biobranschen försöker anpassa till de nya bestämmelserna. Finnkino meddelade på fredagen att man inte stänger biosalongerna..
– Spännande tider, kommenterar Mika Siltala som driver Kino Engel.
På Kino Engel har de två biosalongerna haft hälften av platserna i bruk under hösten, nu går man ner till tjugo platser som föreskrivet.
– Vi kämpar på så länge vi kan. Jag tror inte att vi går under, säger Siltala.
Kino Engel erbjuder sedan ett par veckor möjligheten att boka en biosalong för ett kompisgäng. Publikmängden är satt till 10–20 personer och erbjudandet har visat sig vara populärt.
– När du går på bio med dina vänner, eller din familj, umgås du med dem du vanligtvis träffar, konstaterar Siltala och tillägger att det gäller att vara påhittig.
Ateneums museichef Marja Sakari säger att konstmuseet, såvitt hon tolkar bestämmelserna rätt, får hålla öppet.
– Men däremot är det klart att vi inte kan arrangera föreläsningar, föreställningar eller konserter i Ateneumsalen, tillägger Sakari.
Också Maija Tanninen-Mattila, chef för Helsingfors konstmuseum Ham, säger att museet är öppet men evenemangen i anslutning till utställningarna är inhiberade.
Ellen Strömberg & Elin Löf
Maggan året runt. Schildts & Söderströms 2020.
Från skolstart, via jul och födelsedag till sommarlov tas läsaren i Ellen Strömbergs barnbok Maggan året runt (2020), illustrerad av Elin Löf. Båda debuterar som barnboksberättare med denna lågmälda, feelgoodbok om Maggan sju år, snart åtta, som under året som går får en bästis och lär sig en massa saker ”stora” skolbarn kan.
Maggan är en charmig huvudperson, lätt att tycka om. Försiktig – mera Annika än Pippi – och med hjärtat på rätta stället. Hennes familj inbegriper bohemiska mamma Josefina, som hellre pysslar än städar, och bullrigt gråtmilda morfar PG pensionerad från att vara kock till sjöss. Skaran utökas under året med morfars flickvän Bibbi – fullfjädrad kulörklädd och läsfrämjande kulturtant – och jämnåriga Ebba som siktar på att bli rockstjärna.
Strömbergs berättarröst är tryggt redogörande, med en varm humoristisk underton. Ingredienserna är välbekanta, rentav typiska, för målgruppen. Maggan är utrustad med stark livskänsla som gör vardagen härlig. Hon njuter helhjärtat av ny skolväsklycka, bästisfniss, att lussa med mamma (som kan sno ihop en stjärngossestrut av en pizzakartong), pynta för sitt hemmakalas och ”väcka sommarstugan” efter en lång vintervila. Ofta blir livspirret så stort att ”hon måste ta en danspaus i smyg”.
Bilderna för nära texten
Maggans liv är lagom härligt och småknasigt. Livsläxor om att inkludera och ge alla en chans, även om de ur Maggans sjuåringsperspektiv kan verka ”konstiga”, skrivs visserligen inte läsaren på näsan, men kunde ha slipats. Med tanke på hur Ellen Strömberg annars skriver, går det heller inte att låta bli att undra hur det kunde bli om hon tog samma mod med sig till barnboken?
Den vardagsnära berättelsen hade också växt med ens lite lokalfärg. Nu framträder ett mångkulturellt, men helt enspråkigt, samhälle i text och bild vilket gör att berättelsen hänger löst i tid och rum. Elin Löfs handtecknade bilder skruvar upp feelgoodkänslan, men håller sig så tryggt nära texten att de riskerar bli redundanta. Eftersom boken är så pass frikostigt bildsatt hade illustrationerna gärna fått lägga mer till själva berättandet.
Bokens stora behållning är skildringen av Maggan och morfar PG:s gemenskap. Gesterna dem emellan, såsom hemliga smsmeddelanden, och deras förtroliga samtal genomsyras av respekt för varandra och utrymme att vara sig själv. Maggans värld är trygg och mysig och det är ju ”fajn” som Maggan själv skulle säga.