Antikommunisten och kommunisten Ryömä
Mauri Ryömä var en av de få finländare som offentligt stödde det sovjetiska angreppet på Finland i vinterkriget. Hans far Hannu var en socialdemokrat som tillsammans med Väinö Tanner återupprättade partiet.
FACKLITTERATUR Kalevi Kalemaa: Historian erottamat. Kertomus Hannes & Mauri Ryömästä. Into Kustannus 2020, 475 sidor.
Hannes Ryömä (1878–1939) var en socialdemokratisk politiker samt bland annat generaldirektör för Medicinalstyrelsen. Hans son Mauri Ryömä (1911–1958) var på 1930-talet också medlem i Socialdemokratiska partiet och både far och son var en kort tid samtidigt i riksdagen. Men Mauri tillhörde hela tiden vänsteroppositionen inom partiet och stod närmare det underjordiska Moskvastyrda kommunistpartiet än sitt eget parti, som han uteslöts ur 1937. Under kriget satt han i fängelse och efter kriget var han en av de ledande kommunisterna i landet.
Kalevi Kalemaa har redan i sina tidigare verk rört i sig kretsarna kring familjen Ryömä. Han har skrivit biografier om Mauri Ryömäs hustru författaren Elvi Sinervo, Elvis syster politikern Sylvi-Kyllikki Kilpi samt författaren och litteraturforskaren Raoul Palmgren. Palmgren var tillsammans med paret Ryömä-Sinervo och författarna Jarno Pennanen och Arvo Turtiainen före kriget tongivande i SDP:s vänsteropposition inom studentorganisationen ASS samt i kulturföreningen Kiila.
Efter Mauris död 1958 hörde Pennanen, Palmgren, Sinervo och Turtiainen på 1960-talet till centralgestalterna kring tidskriften Tilanne, som skarpt kritiserade kommunistpartiets dåvarande stalinistiska ledning.
Ickevåld
I bokens baksidesreklam talas om fadersrevolt när det gäller Mauris förhållande till fadern. Men lika väl kan ordet användas om Hannes Ryömäs förhållande till föräldrarna. Han hade fått en kristligtmoralisk uppfostran och var närmast gammalfinne (konservativ) då han inledde sina studier. Men han motsatte sig kyrklig vigsel och ingick så kallat kamratäktenskap med prästdottern Eine Sundvall. Efter storstrejken 1905 gick han med i Socialdemokratiska partiet. Han var en av novembersocialisterna liksom Otto Wille Kuusinen och många andra, som senare skulle bli kommunister. Till skillnad från dem godkände Hannes Ryömä inte våld utan pläderade från början för den parlamentariska vägen.
Redan före inbördeskriget 1918 tog han avstånd från planerna på ett väpnat maktövertagande. Därför är det förvånande att Kalemaa hävdar att Ryömä ”upphöjde sig till hjälte då han efterklokt betonade hur han redan på hösten 1917 varnat för en väpnad konflikts faror”. Tillsammans med Väinö Tanner var Hannes Ryömä med om att återupprätta det socialdemokratiska partiet och blev chefredaktör för partiets huvudorgan Suomen Sosialidemokraatti.
Hannes Ryömä var tanneriansk socialdemokrat och antikommunist. Han blev den första öppet socialdemokratiska generaldirektören för ett centralt ämbetsverk, då han 1928 utnämndes till Medicinalstyrelsens generaldirektör. Som generaldirektör bekämpade han bland annat den omfattande utskrivningen av spritrecept. I nutida ögon utgör hans aktivitet för rashygien en fläck i hans rykte. Men det var en allmänt omfattad strävan på den tiden. Lagen om tvångssterilisering godkändes med stor majoritet 1935 och den var i kraft till 1970.
För Stalin i vått och torrt
Sonen Mauri Ryömä stod redan som studerande på 1930-talet i opposition till den tannerianska partiledningen, som också fadern företrädde ända till sin död 1939. Han hade redan då kontakter till det illegala kommunistpartiet och hade inga svårigheter att följa de branta växlingarna i signalerna från Moskva. Sålunda omfattade han den folkfrontsidé, alltså samarbete med socialdemokrater och borgerliga liberaler mot fascismen, som lanserades av Komintern 1935.
Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 uppfattade han som ett belägg för Stalins fredspolitik, då till exempel Raoul Palmgren och Jarno Pennanen var oförstående. För Stalin – och för Ryömä – var folkfrontspolitiken plötsligt död och den västliga demokratin huvudfienden, inte fascismen.
Mauri Ryömä var en av de få finländare som offentligt stödde det sovjetiska angreppet på Finland i vinterkriget. I ett öppet brev till Väinö Tanner beskyllde han denne för krigets utbrott. Han arresterades och satt största delen av kriget i fängelse. Efter fredsslutet ledde han Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen, som fungerade mera som ett parti än som en bred medborgarrörelse. Sällskapet upplöstes och Ryömä dömdes åter till fängelse. Han satt i fängelse också under hela fortsättningskriget liksom hustrun Elvi Sinervo.
Efter kriget blev han åter en av le
darna i det nygrundade Samfundet Finland-Sovjetunionen, bland annat som redaktör för dess tidning. Kalemaa berättar att Ryömä i världskrigets slutskede föreslog att finländare skulle värvas för kampen mot NaziTyskland i Norge. Enligt Tuomo Polvinen var det i grund och botten fråga om att skapa en kommunistisk väpnad trupp av tidigare skogsgardister och kommunister, som nyss befriats från fängelset, men detta nämner Kalemaa inte. I sista hand stoppades projektet av Stalin.
Agg mot Tanner
Ryömä var också i andra frågor redo för radikalare åtgärder än vad Moskva och därmed också kommunistpartiets ledning ville gå med på. 1948, då det ryktades om en kommunistkupp, hörde Ryömä till ”barrikadflygeln” i FKP, men Kalemaa går inte in på vad det innebar i praktiken.
Den sovjetiska partiledaren Nikita Chrusjtjovs avslöjanden 1956 om Stalins missdåd var en chock också för Mauri Ryömä. Han var då chefredaktör för FKP:s huvudorgan Työkansan Sanomat och öppnade tidningens spalter för en partidiskussion, som partiledningen dock snart stoppade. Ryömä krävde att partiet gör upp med sitt förflutna, vilket gjorde honom suspekt i de stalinistiska partiledarna Aimo Aaltonens och Ville Pessis ögon. Han hade hamnat utanför partiets inre cirkel redan innan han 1958 dog i en trafikolycka.
Kalemaa hyser ett svårförklarligt agg mot Väinö Tanner. Han använder termen tannerismen och antyder därmed att Tanners linje skulle avvika från vedertagen västeuropeisk socialdemokrati. Han hävdar i bokens sammanfattning att socialdemokratin i Finland sannolikt sett annorlunda ut om man i stället för tannerismen hade följt Hannes Ryömäs linje, kanske sonen Ryömä senare skulle ha förblivit kvar på dess vänsterflygel, och inte utanför partiet. Av boken framgår dock inte hur Hannes Ryömäs linje var en annan en Tanners.
Kalevi Kalemaas bok är föredömligt faktaspäckad, men tyvärr saknas källhänvisningar.