Räknas bulle som godis?

Vad tänker du på när du hör ordet godis? Personligen ser jag än i dag framför mig godisbutiken i en av Pippi Långstrumpfilmerna, inte minst Tommys och Annikas lystna blickar när det går upp för dem att de skulle få allt de önskade sig. Det förblev under min barndom sinnebilden av paradiset på jorden – tänk att få äta så mycket godis man ville! Som mången annan tyckte jag att en godisdag i veckan var alltför lite.

Som vuxen har jag naturligtvis kunnat tillfredsställa detta begär, men i de flesta fall har ändå någon förnuftsmässig spärr – mitt hälsomedvetna jag – gjort att jag hållit mig från att vräka i mig kilotals med godis på en gång. Frågan är förstås bara om det varit så fiffigt att strö ut godisintaget över veckans alla dagar? Eller att intala sig att det bara är karameller och lösgodis som räknas som godis. Choklad, kex och bulle är väl mera som dessert – och det känns inte alls lika förkastligt.

Men socker är det likväl och det är det som ger den snabba belöningen, men som också triggar sötsuget ännu mera. Förvisso inte för alla – en del nöjer sig med att ta en chokladpralin ur konfektasken medan andra inte kan sluta förrän asken är tom. Jag har under större delen av mitt liv befunnit mig någonstans mittemellan, dock med en dragning mot det senare alternativet.

Märkligt nog är det inte längre så. I dag kan jag njuta av doften av nybakade bullar utan att känna något större behov av att kasta mig över dem. Och förra julens chokladask står ännu oöppnad kvar i skafferiet.

Det är faktiskt intressant hur smaklökarna vänjer sig; något som jag tidigare tyckte var förföriskt gott förefaller mig nu alltför sött. Skalan har förskjutits från Fazers blå till 90-procentig choko. Men det är inte något jag går omkring och längtar efter varje dag, utan tar någon gång då och då. För säkerhets skull. För jag vet att just min kropp reagerar på ett mera regelbundet intag av socker vare sig det är i form av godis, pasta eller bröd. Den vill genast ha mer.