Happy hour för ekobrott
Pandemin grasserar. Samtidigt bär vi rosenskimrande glasögon, ekonomiskt sett.
”April är den grymmaste månaden” inleder T.S. Eliot sin domedagsskildring i den modernistiska lyrikens grundsten Det öde landet (The Waste Land). I den fattiga landsbygdens bondesamhälle sinade förråden ofta då man närmade sig april. Samtidigt dröjde det länge till nästa skörd – svälten kunde stå för dörren. Årstiderna bär på melankoli. När naturen vaknar till liv blir vi medvetna om bittra minnen, allt det vi har mist. Håll i hatten, snart kommer släggan.
Mellan januari och oktober gick 1 886 företag i konkurs i Finland, en minskning på 15,4 procent på årsbasis. Antalet bankrutter avtog inom alla huvudnäringar, i synnerhet bland byggföretag. Detta trots coronakrisen och ekonomisk utförsbacke.
Men skenet bedrar. Förklaringen är inte att ekonomin vore motståndskraftig. Snarare har en temporär lindring av lagstiftningen begränsat fordringsägarens rätt att söka företag i konkurs eller sätta i gång utsökningsärenden sedan i våras. Just därför ängslas Konkursombudsmannen för ett onaturligt lågt antal konkurser. Ett uppdämt behov av vårstädning kan resultera i en anstormning av konkursansökningar då den tillfälliga lagändringen löper ut i februari.
Pessimismen duggar tätt. Inom hotelloch restaurangsektorn befarar man en flodvåg av konkursansökningar nästa vår. En femtedel av företagen i servicebranschen uppskattar att de riskerar att gå omkull under de följande tre månaderna – andelen har närapå fördubblats sedan augusti. Värst utsatta är små och medelstora bolag med tunna marginaler, bland annat resebyråer och förlagsverksamhet. Likaså ser många bolag inom passagerartrafiken konkursmogna ut. Då har vi inte ens hunnit begrunda hur den lappländska turistnäringen ska övervintra på fastande mage.
Innan snön smälter kan vi uppleva rusningstid vid konkursombudsmannen, tingsrätter, advokatbyråer och hos handläggare av lönegarantier.
Coronakrisen får långa sviter också för arbetsmarknaden. Antalet långtidsarbetslösa växer. Sysselsättningsgraden dalar ännu ett tag. Servicesektorn har tagit de första smällarna, snart drabbas industrin och byggbranschen.
En långsam återhämtning väntas i bästa fall komma i gång mot slutet av 2021. År 2022 kan sysselsättningsgraden ligga kring 71,6 procent. Det ligger ljusår från regeringens dröm om att klättra till runda fina 75 procent under valperioden.
Ur makroekonomisk synvinkel är det direkt osunt att konkursmogna bolag tillåts tuffa på. Inte nog med att det snedvrider näringsstrukturen, dessutom skapas öppet spelfält för lumpna trick. Ekobrottslingar lär utnyttja krisläget för att repetera hela sin repertoar för att gömma undan egendom för borgenärer.
Normal, sund ekonomisk dynamik förutsätter ständig förnyelse, så kallad kreativ förstörelse. Men allt är satt på undantag under rådande pandemiläge. Panikslagna politiker har plockat fram den ekonomiska respiratorn för att förhindra att sunda företag dukar under i onödan.
Precision går inte att förena med snabbhet, schablonmässig stödutdelning är normen. Notan växer. Till följd av konstgjord andning växer antalet överskuldsatta zombieföretag på intensiven. På kuppen delar lagstiftarna ut halmstrån till ohållbara affärsidéer, bolag som hade nekats finansiering eller respit under normala omständigheter.
Vill man vara rättvis går det inte att skylla alltsammans på vare sig coronaviruset eller på villrådiga beslutsfattare. I över 30 år har en lågräntemiljö satt darwinismen ur spel och hållit branscher med stor överkapacitet under armarna via ett evigt kretslopp av återfinansierad skuld.
Trots att vacciner nu hägrar vid horisonten kommer covid-19 att sopa rent i mången ekonomisk krok ännu. Ännu värmer krisstödets behagliga efterglöd, men pandemins efterkänningar blir långvarigare än så.
Eliots dikt fortsätter: "Vintern höll oss varma, svepte jorden i glömska och snö, gömde en droppe liv i torra lökar." Hur gick det sen? Det får vi veta närmare april.