Den besvärliga bostadspolitiken

”Kunde inte Gullrandadiskus -sionerna ta bostadspolitiken som tema?”

”Vår tids viktigaste uppgift är att lösa medelklassens bostadsbrist”, förklarade arkitekten Gustaf Strengell i ett föredrag på Ekonomiska Samfundet 1909. Det fanns få anständiga familjelägenheter i Helsingfors och många var tvungna att flytta utanför staden. I dag finns det cirka 371 000 bostäder i Helsingfors, men utmaningen är densamma. Dagens ”medelklass”, det vill säga barnfamiljer har svårt att hitta lämpliga bostäder i huvudstaden.

Det finns hundratusentals berättelser om boendet och trångheten i Helsingfors. Min far löste problemet på ett originellt sätt på 1960-talet i Norra Haga. Två aravalägenheter slogs samman, väggen öppnades och en 110 kvadratmeters familjelägenhet uppstod. Operationen krävde intelligens, förhandlingsförmåga och övertalning av tjänstemän.

I dag domineras Helsingfors bostadsmarknad alltjämt av små lägenheter. Ettor eller tvåor står för 60 procent av bostadsbeståndet. Helsingforsarna har historiskt varit vana vid ”rum med spis”. Sedan 1950 har bostadsytan dock fördubblats – nu är den genomsnittliga bostaden 63,3 kvadratmeter. I praktiken är vi fortfarande på samma nivå som Norra Haga lärde oss för sex decennier sedan.

Framtiden ser inte ljusare ut. Dagens nya lägenheter når inte ens denna siffra. Helsingfors genomförandeprogram för boende och härmed sammanhängande markanvändning 2020, som godkändes på senaste stadsfullmäktigemöte, betonar kvantitet och kvalitet. Framtidens Helsingfors blir mera en nätverksstad, som möjliggörs av spårtrafiken (Jokeri).

Vårt bostadsbestånd består (för) mycket av höghus. Helsingfors borde erbjuda mera det som den tyska Vorstadt gör: välplanerade urbana områden med mångfald. På alla områden behövs mera fristående hus, radhus och parhus, samt småhus. Man måste utvärdera mera kritiskt gamla metoder och traditionella lärdomar, när framtidens bostadspolitik verkställs.

Detta gäller den viktiga tanken på en social blandning, som har gällt sedan 1960-talet. I verkligheten förefaller situationen att leda till ojämlikhet i huvudstadsregionen. Det finns för lite privatfinansierad bostadsproduktion. I stadens samtliga nya bostadsområden är invånarnas genomsnittliga inkomstnivå lägre än regionens medeltal.

Likväl, Helsingfors styrka har varit att inga slumområden finns. Politikerna var eniga om att framtida sociala misslyckanden inte kan tillåtas. Denna tes testas i de områden som kommer i fokus för framtidens stadsförnyelse. I Malmgård-Gamlas, Malm och Mellungsby är strävan att bygga en tredjedel fler bostäder fram till 2035.

I bostadsprogrammet finns knappast en analys om förändringarna i arbetets karaktär. Ett digitalt hopp har på en kort tid frigjort arbetet från en specifik plats. Den stora flyttrörelsen från staden till stugorna har ännu inte fått någon större uppmärksamhet. I städerna behövs mera grönska och rekreationsområden, samt hälsosamma hem.

Nyckeln till bostadspolitiken kan inte vara i händerna på individer som min far. Man måste öppet våga tala om brister och om önskemål. Kunde inte Gullrandadiskussionerna ta bostadspolitiken som tema? Annars får vi citera Strengell även om hundra år.