En parodi på moralens pompösa väktare
Mammasgosse blir majdrottning och kommer ut i Benjamin Brittens Albert Herring. När Sibelius-Akademins operaklass tar sig an operan frossas det friskt i karikatyrerna.
Benjamin Britten: Albert Herring.
Dirigent: Markus Lehtinen. Regi: Victoria Newlyn. Dekor: Sampo Pyhälä. Kostym: Taina Relander. Mask: Tuija Luukkainen. Ljus: Eero Erkam. Producent: Mirka Rättyä. I rollerna: Tuomas Miettola, Manon Gleizes, Sniezde Kaņepe, Olivia Kyllönen, Stella Tähtinen, Veikko Vallinoja, Akseli Ferrand, Janne Sihvo, Luke Scott, Ruut Mattila, Eeva Suvanto, Iisa Aarnio och Alvin Rasmus. Sibelius-Akademin, Sonoresalen 20.11.
Få är så skickliga på att göra narr av sig själva som engelsmännen. Benjamin Brittens opera Albert Herring handlar om småborgarna i en liten by som ska välja en majdrottning. De lyckas inte hitta en tillräckligt sedesam flicka och väljer i stället en menlös mammas gosse. Det var som de trodde!
Operan är en intressant komisk spegelbild av den tragiska och mera berömda Peter Grimes och av kammaroperan The rape of Lucrezia som skrevs samtidigt. Här betonas Brittens fixering vid samhällets särlingar som tvingas välja mellan borgerlig konvention och en friare livsföring.
De dråpliga beskrivningarna av klassamhället har kritisk udd mot överklassen och mer sympati för arbetarna. Musikens karaktärsbeskrivningar och raffinerande ensembler med många citat är krävande och därmed utomordentligt nyttiga för Akademins operaklass som nu gör sin tredje operauppsättning. Ett fint jobb har de gjort i regi av Victoria Newlyn från Guildhall School i London. Hon låter dem frossa friskt i sina karikatyrer och samspelet fungerar underbart. Dessutom har de alla jobbat hårt med engelskan.
Pratar inte klarspråk
De tongivande i det lilla samhället är pompösa Lady Billows som görs av franska sopranen Manon Gleizes och hennes tjänarinna Florence Pike tolkad av lettiska mezzon Sniezde Kaņepe. Båda gör de fantastiska roller med rätt manlig framtoning av dessa två dominerande fruntimmer. Med på sin sida i kampen mot moraliskt förfall har de byns tongivande figurer: skolfröken (höga sopranen Stella Tähtinen), kyrkoherden (barytonen Veikko Vallinoja), borgmästaren (klingande tenoren Akseli Ferrand) och polismästaren (Janne Sihvo) som alla är läckra karaktärer.
De kärleksfullt tecknade arbetarna består av söta Nancy sjungen av mezzon Ruut Mattila och slaktardrängen Sid charmigt spelad av Luke Scott, som är den man som Albert vill efterlikna. Alberts mor, tolkad av Olivia Kyllönen, har en udd riktad mot Brittens egen mor. Därtill kommer tre barnroller livligt tecknade av Eeva Suvanto, Iisa Aarnio och Alvin Rasmus.
Så har vi då titelrollen Albert (Tuomas Miettola) som i början är en menlös, modersbunden gosse. Albert blir utnämnd till majgreve och hoppas kunna klippa av navelsträngen. Sid häller rom i hans glas till ett eko av Wagners Tristan och då vågar Albert avvika från den smala vägen som byns moraliska tyranner utstakat. Han förlorar sin oskuld och blir vuxen. I det här skedet vågar Britten ändå inte säga rent ut att Albert kommer ut ur garderoben – för så är det väl.
"Inte vår grej"
Albert Herring fritt baserad på Guy de Maupassant fick ett märkligt mottagande vid uruppförandet i Glyndebourne av festivalchefen John Christie som oförskämt lär ha hälsat publiken välkommen med orden: ”This isn’t our kind of thing, you know”. Benjamin Britten och Peter Pears åkte ut på turné med operan i Centraleuropa och hade stor framgång. Då de kom hem grundade de sin egen festival i Aldeburgh.
Markus Lehtinen känner operan mer än väl från tidigare och han lyckas hålla den ofta knepiga musikaliska helheten i styr på bästa sätt med snärt och spelglädje. SibeliusAkademins tretton musiker spelade duktigt och allt är inramat i en charmig, välfungerande dekor och kostymering.
Nästa veckas utsålda föreställningar av Albert Herring är tyvärr inhiberade på grund av de nya restriktionerna.