En serie du gott kan skippa
Strömningstjänsten Netflix har gott om pengar att experimentera med olika koncept. Varför de har gått med på att producera en så här korkad serie är däremot ett mysterium.
10 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus: Darren Star. I rollerna: Lily Collins, Philippine Leroy-Beaulieu, Ashley Park, Lucas Bravo, Samuel Arnold, Bruno Gouery.
Upplägget i Emily in Paris är enkelt. Emily Cooper (Lily Collins) jobbar på en PR-byrå i Chicago och även om hon inte kan ett ord franska skickas hon till Paris för att jobba på byråns dotterbolag. I Paris möts hon av en massa snorkiga fransmän som kedjeröker cigaretter och dricker vin till frukost. Staden är förtrollande vacker – likaså alla människor som medverkar i serien. På ett konventionellt sätt, förstås.
Om manusskribenten och seriens skapare Darren Star (mest känd för Sex and the City) hade i avsikt att skriva en saga för vuxna, så lyckas han rätt okej. Om Star däremot försökte skapa en serie som innehåller ens en uns sanning eller verklighet, så har han misslyckats fullständigt. Medan Sex and the City lyckades skildra, om än på ett ganska ytligt plan, diverse urbana fenomen, känns Emily in Paris som en naiv och barnslig turistbroschyr där bilderna är behandlade med en massa Instagramfilter.
Vitt och heteronormativt
Gatorna i Paris är inte så här städade och prydliga, alla Parisbor ser faktiskt inte ut som människorna i modebibeln Vogue och vart har alla icke-vita människor (förutom då kollegan spelad av Samuel Arnold) tagit vägen? För att inte tala om det som irriterar mig allra mest: nämligen seriens fullständiga oförmåga att skildra sociala medier. Emily Cooper ska föreställa någon sorts influerare, men hennes Instagraminlägg är så otroligt intetsägande och tråkiga att tittaren nästan känner sig förolämpad.
Det är fullständigt tillåtet och okej att göra en serie som skildrar någon sorts förskönad version av verkligheten. Grejen med Emily in Paris är att den varken är tillräckligt rolig för att vara en komedi, tillräckligt allvarsam för att vara ett drama och framför allt inte tillräckligt ironisk och träffande för att vara satir. Serien är väldigt heteronormativ och alla dess stereotyper känns väldigt förlegade. Tråkigt och förutsägbart helt enkelt.
Varför ligger serien ändå högt på Netflix topplistor? Antagligen för att den uttryckligen bjuder på verklighetsflykt i en tid då verkligheten kan kännas ganska jobbig och grå. Emily in Paris är väldigt färgsprakande och för modefantaster erbjuder den också en rejäl dos av den hyllade kostymdesignern Patricia Fields skapelser. Väldigt mycket Chanel, givetvis.