Glada änkan vid Tölöviken är festlig och färggrann
Roliga och ömma stunder om vartannat blev det vid Nationaloperans senaste premiär. Operetten är en fascinerande hybridgenre som kräver mycket både i frågan om sång och skådespeleri.
Glada änkan. Musik Franz Lehár, dirigent Kurt Kopecky, regi och översättning till finska Jussi Tapola, scenografi och kostymer Anna Kontek, ljussättning Olli-Pekka Koivunen, koreografi Juhani W. Rytkölä. I rollerna: Jyrki Korhonen, Johanna Lehesvuori, Waltteri Torikka, Mari Palo, Markus Nykänen, Jukka Romu m.fl. Nationaloperan 20.11.2020
Glada änkan är en av världens mest älskade operetter i dag. En stor anledning till detta är ungerska kompositören Franz Lehárs begåvning för att skapa minnesvärda melodier som lyssnare fortsätter att gnola på även efter att föreställningen är slut.
Lehár jobbade som militärkapellmästare och hans kosmopolitiska bakgrund ledde till att han kunde sin sak. Oftast får man höra samma melodi flera gånger i orkestern innan den sjungs, den berömda Glada änkan-valsen är bara ett exempel på detta. Dessutom är Lehárs orkestrering rätt lysande, till exempel används harpan enkom för den mest kärleksladdade stunden i tredje akten.
En annan och lika viktig orsak till verkets popularitet är själva berättelsen: en berättelse om kärlek och om att få en andra chans. Världen älskar en bra kärlekshistoria. Trots alla år som gått sedan huvudpersonerna Hanna Glawari och Danilo Danilowitsch första gången blev kära i varandra och trots hans motvillighet att säga "jag älskar dig" – av rädsla för att andra skall tänka att han bara är ute efter hennes pengar – segrar kärleken till slut och alla är på gott humör.
Det tog en stund för kvällens Danilo, barytonen Waltteri Torikka att komma i gång. Hans tolkning kändes mer reserverad än den flörtiga playboy som tjusar alla tjejer på kabaré Maxim, men till slut blev jag övertygad att han ärligt älskar Hanna.
Kvällens Hanna, sopranen Mari Palo förtrollade mig inte riktigt heller med den kända Viljasången i början av andra akten och hon vågade inte ta arians sista höga h-ton. Hennes kärleksduett tillsammans med Torikka i tredje akten blev mjuk och fin.
Däremot fångades jag genast av den pontevedrinska ambassadörens fru, den unga Valencienne, spelad av Johanna Lehesvuori. Lehesvuori har en förträfflig sångröst och rör sig dessutom lätt på scenen.
Valenciennes obeveklige älskare, Camille de Rosillon sjöngs hjältemodigt av tenoren Markus Nykänen. Till en början möts Rosillons romantiska inviter av att Valencienne svarar: "Jag är en anständig kvinna". Victor Léons och Leo Steins libretto blir allt mer spännande då paret bestämma sig för en sista kyss i paviljongen och där nästan upptäcks av ambassadören Zeta. Hanna räddar dem, till Danilos bestörtning.
Operetten som hybridgenre
Nationaloperans föreställning var rätt så balanserad med många roliga scener och ömma stunder som omväxling. Kostymerna var oerhört glittrande med paljetter överallt.
Som genre är operetten rätt fascinerande. Stilen är en hybrid mellan opera och musikteater och kräver artister som både har kapacitet att sjunga med en stor orkester och leverera som skådespelare. I motsats till vanlig opera kräver operetten att man är bekväm med talad text i stället för att sjunga recitativ. Att operett vanligtvis framförs på folkspråket gör också att alla kan förstå den. Jussi Tapolas översättning förblev originaltexten trogen och trots att finska inte är mitt modersmål njöt jag förvånande mycket ändå.
Efter premiären passade Nationaloperan på att hedra Anna Kontek, som går i pension efter att ha inlett sin omfattande karriär vid operan 1982. Hon kommer ursprunglingen från Polen och har ansvarat för scenografi och kostymer i över 150 opera-, balett- och teaterföreställningar.
På grund av de skärpta coronarestriktionerna är Nationaloperans föreställningar inställda till 13.12.
FACKLITTERATUR
Madeleine Albright:
Helvetet och andra hållplatser. Minnen från 2000-talet. (övers. Margareta Eklöf) Historiska Media 2020, 361 s.
När utrikesminister Madeleine Albright överlämnade stafettpinnen till Colin Powell i början av 2001 hade hon inte en tanke på att lägga av och ordet pensionär tycker hon hjärtligt illa om fortfarande.
”Jag var bara 63 år och inte alls färdig för gungstolen. När journalisterna frågade hur jag ville bli ihågkommen svarade jag att jag inte vill bli ihågkommen alls. Jag fanns kvar och hade mycket mer som jag ville göra”, skriver Albright i förordet.
Hon gjorde upp en lista. Den blev lång, Madeleine Albright ville inte välja bort någonting alls. Hon undervisar och föreläser fortfarande och är dessutom delägare i konsultföretag.
Utan omsvep medger hon att hon ständigt har bråttom. Att slå av på takten verkar inte heller vara i sikte. Hon vill göra sin röst hörd.
När president Donald Trump och utmanaren Joe Biden möttes den 29 september i en debatt som har betecknats som den värsta i USA:s historia blev det som en bekräftelse på den analys Albright gör om den politiska utvecklingen i USA:
”En politiker som tog till för hårda ord om motståndaren förlorade väljare. Så är det inte längre och skulden faller på båda partierna” skrev Albright långt före.
Rötterna i Europa
Albright utkom redan 2003 med en memoarbok som hade titeln Fru utrikesminister. Ytterligare sex böcker har hon hunnit med. De omspänner allt från hennes broscher till varningar för fascismen. En av böckerna handlar om hennes familjs minnen från Prag. Albright och hennes föräldrar och syskon tvingades fly från Tjeckoslovakien två gånger, först undan tyskarna och sedan undan kommunismen.
Länderna i östra – eller centrala Europa, som Albright kallar dem: Polen, Balkan samt framför allt Tjeckoslovakien – senare Tjeckien och Slovakien – återvänder hon ofta till både fysiskt och i tankarna.
Helvetet och andra hållplatser är varken en memoar- eller en historiebok. Den bygger på minnen. Från Balkan, Syrien, Ryssland och viktiga möten. Det är politikern, inte historikern som talar. Men också den unga flicka som först som vuxen fick ta del av sin mormors tragiska historia. I slutet finns ett utdrag ur mormoderns dagbok.
Albright har sagt att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöder andra kvinnor. Starbucks tryckte texten på sina kaffemuggar, vilket hon är stolt över.
Tummen ner för Trump
Albright stödde Hillary Clinton och har inte mycket till övers för Donald Trumps utrikespolitik:
”Det står helt klart att Trump ser utrikespolitiken mindre som en strategi än som en stil. Han tror att det är intelligent att komma med hot ena dagen och slängkyssar den andra, att sicksacka och låtsas och bluffa i så viktiga frågor som Iranpolitiken, handeln, Nordkoreas kärnvapenprogram och freden i Mellanöstern.”
Vidare drar Albright paralleller till vad hon kallar ett värdefullt prejudikat med rötter i kalla kriget. Utrikesminister Henry Kissinger arbetade för att få Sovjetunionens ledare att gå med på eftergifter genom att antyda att president Richard Nixon var galen och att man inte visste vad han skulle hitta på om han inte fick som han ville:
”Trumps avsaknad av disciplin verkar skräddarsydd för en liknande taktik, men bara om (som med Nixon) den ingår i en konsekvent plan. Oförutsägbarhet är ett karaktärsdrag, inte en politik”, skriver Albright.
Ingen står över lagen
Albrights bok utkom före det amerikanska presidentvalet. Hon förde ett resonemang som riktar in sig på institutionerna, inte på vem som för tillfället råkar sitta i Vita huset eller ha sitt arbetsrum uppe i Capitolium.
Det är inte lätt att älska kongressen, medger Albright. Men även om åsikterna kunde gå isär om vad som var rimligt eller nödvändigt svarade hon och hennes kansli alltid på frågor.
”Konstitutionen har betecknats som en uppmaning till strid mellan Vita huset och kongressen om inflytande över utrikespolitiken, men det är en strid som kan förstärka båda sidor när den förs hederligt” skriver hon. Vad varken Albright eller någon annan kunde föreställa sig var att Trumpadministrationen skulle göra det så besvärligt som möjligt för valvinnaren Biden under övergångsperioden fram till den 20 januari 2021 när bytet ska ske.
Vare sig man är liberal eller konservativ är principen klar: ingen, inklusive presidenten står över lagen och alla har rätt till en opartisk rättsprocess i enlighet med den. Institutionerna ska fungera utifrån lagen, inte ha politisk färg. Enligt Albright hindrade detta vänstersinnade presidenter från att bemanna Högsta domstolen med sina kandidater på 1930-talet.
När Madeleine Albright var klar med bokmanuset kunde hon inte veta att den ansedda ledamoten av Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg, skulle dö kort före valet. Men man kan gott föreställa sig att hon inte skulle ha sett med blida ögon på att Trump utsåg Amy Coney Barrett till Ginsburgs efterträdare, trots att han enligt lagen har rätt att göra det. Barack Obama hindrades av Republikanerna från att utöva samma lagliga rätt med motiveringen att det var val samma år.
Anekdoter
Helvetet och andra destinationer är en seriös och medryckande bok om utrikespolitik. Anekdoterna – ofta med en god portion självironi – är många, även om jag väljer att här återge bara en:
För flera år sedan landade Madeleine Albright i London och skulle ta sig genom den brittiska tullen. Efter den långa nattflygningen plockades hon ur kön och fick order om att öppna sina resväskor och alla påsar och askar som låg i dem.
”Jag är lika säkerhetsmedveten som alla andra, men jag var också närmare åttio år, välsignad med ett vänligt, om än skrynkligt ansikte och försenad till ett sammanträde … Nu var jag så irriterad att jag bet huvudet av skammen och konfronterade mina plågoandar med min samhällsposition: ’Vet ni vem jag är?’ Där fick de, tänkte jag, det där tar nog skruv. Svaret tydde på medkänsla: ’Nej, men vi har läkare här som kan hjälpa er att ta reda på det.’”
❞ Albright har sagt att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöder andra kvinnor.
YRSA GRÜNE-LUOMA