Det är uppseendeväckande att det inte ägnas så stort intresse åt att flickor överlag uppger sig må psykiskt sämre, oroa sig och känner sig stressade. Antar vi att det bara är på det sättet att flickor oroar sig mer och därför mår sämre än pojkar?
Den svenskspråkiga ungdomsbarometern visar att de flesta ungdomar mår bra. Men flickor mår sämre och det är dags att fråga om vi är likgiltiga till att de mår dåligt.
Det är andra gången en särskild ungdomsbarometer (HBL 20.11) riktar sig till svenskspråkiga unga. Det är tankesmedjan Magma som står bakom barometern med stöd av stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. 545 svenskregistrerade ungdomar i åldern 15-19 deltog. Den första barometern kom 2018.
Det är en god nyhet att de allra flesta ungdomar uppger att de mår bra och är nöjda med sina liv. Medelvitsorden, enligt skolbetygsskalan, för sex olika frågor kring livet – familjesituationen, livet i stort, utseende, relationen till andra etcetera – är mellan 7,9 och 8,6. Det är lite lägre än 2018, men det låter trovärdigt att det handlar om en coronaeffekt eftersom barometern gjordes under våren 2020 då skolorna var stängda.
Det som inte har förändrats, och som är en allmän regel både nationellt och internationellt, är att flickor överlag ger sitt liv och sitt mående sämre betyg än pojkarna.
Det lägsta betyget för sin psykiska hälsa ger flickor som går i yrkesskola eller är arbetslösa. Överlag känner flickorna sig mer stressade än pojkarna och har också mer prestationsångest.
I barometern hänvisas till såväl den nationella ungdomsbarometern 2015 som till undersökningen Hälsa i skolan, som Institutet för hälsa och välfärd THL utför vartannat år och där samplet är så stort som 250 000 unga.
I en särskild kommentar till hur de unga mår skriver ungdomsforskaren Matilda Wrede-Jäntti att trots att flickors sämre mående är väldokumenterat så når det sällan över nyhetströskeln, medan den offentliga debatten brukar handla om oron för pojkars framtid.
I den svenskspråkiga ungdomsbarometern är skillnaderna mellan flickor och pojkar störst när det gäller dels psykisk hälsa, dels utseende.
Den här gången ingår också en öppen fråga utan färdiga svarsalternativ om vad man menar med 'psykiskt illamående'. I de öppna svaren fästs liten uppmärksamhet vid utseende.
Visst är det uppseendeväckande att det inte ägnas så stort intresse åt det faktum att flickor överlag uppger sig må psykiskt sämre, oroa sig mer och känner sig stressade.
Antar vi – samhället – att det bara är på det sättet att flickor oroar sig mer och därför mår sämre medan pojkar inte granskar sig själva och sitt eget mående så ingående och har lättare att ta krav och motgångar med en axelryckning?
En sådan inställning, som leder till brist på åtgärder och ingripanden, är inte konstruktiv. Den tar helt enkelt inte flickorna på allvar.
Svaren på den öppna frågan om vad de som svarat tänker på när de hör termen 'psykiskt illamående' är intressant på många sätt.
Svaren delas in i kategorierna medicinsk diagnos och icke-medicinsk diagnos. Till den första gruppen hör till exempel depression, ångest och psykiska sjukdomar. Till den andra gruppen räknas krav, nedstämdhet och relationsproblem, alltså fenomen och känslor som är vardagliga och hör livet till.
Två tredjedelar av svaren hör hemma i kategorin 'icke-medicinsk diagnos'. Det kunde man lätt tolka som att vardagliga problem överdrivs – men det vore ett misstag. Känslorna – till exempel utsatthet, otillräcklighet, matthet – finns ju där. De försvinner inte genom att förringas och måste bemötas på något sätt.
I artikeln konstateras mycket riktigt att de här problemen måste tas hand om också av andra insatser än medicinska.
Samtidigt visar även de här svaren på att vi har kommit en bit på vägen när det gäller öppenhet kring psykiskt hälsa. Det är enbart positivt eftersom den här formen av mående – vare sig det är direkt medicinskt eller inte – påverkar våra liv.
Men det verkar också klart att vi inte alltid uppfattar sorg, nedstämdhet, besvikelser i livet som något som hör livet till och som vi alla, förr eller senare, kommer att möta. Det handlar om processer som man måste gå genom, och om att man måste stå ut med att livet inte alltid känns som en fest.
Den här svårigheten gäller knappast bara ungdomar. Vi som är vuxna måste också se oss i spegeln och fråga oss hur vi förbereder våra barn och unga på den berg- och dalbana livet kan vara ibland.