Ett kapitel musikhistoria kompletteras då Netzels och Mobergs musik framförs
Kvinnliga bortglömda tonsättare stod i fokus vid flera konserter förra veckan. Mirka Malmi och violinen glänste i Ida Mobergs mörka Tondikt och Stefan Lindgren sopade klaviaturens akrobatik i Laura Netzels pianokonsert.
KLASSISKT
Saimaa Sinfonietta, dirigent Erkki Lasonpalo, solist Stefan Lindgren, piano. Dvorak, Netzel, Brahms. Strömmad från Konsert- och kongresshuset Mikaeli, S:t Michel, 20.11.
Tondikt
I konsertserien Hon och violinen. Wegelius kammarstråkar, dirigent Emilia Hoving, solist Mirka Malmi, violin. Strömmad från Riddarhuset, Helsingfors 22.11.
En djup expertis i det egna instrumentet gör att det är välkommet och intressant om musikern själv engagerar sig i redigeringsarbetet av manuskript, vilket både violinisten Mirka Malmi och pianisten Stefan Lindgren gjort för Ida Mobergs (1859–1947) Tondikt respektive Laura Netzels (f. Pistolekors, 1839–1927) pianokonsert e-moll, opus 84. Dessa har i höst äntligen fått sina uruppföranden. Mobergs Tondikt avslutade den nionde och sista konserten i Malmis serie Hon och violinen. Även om Tondikt endast återfunnits som manuskript och det inte finns någon dokumentation över konserter, är det tänkbart att verket kan ha framförts privat, vilket Susanna Välimäki påpekar i sin verkpresentation.
Vad Netzels pianokonsert beträffar har det till och med varit landskamp i luften med två parallellt renskrivna och kompletterade versioner i Finland och i Sverige. Det tilltänkta uruppförandet i S:t Michel i somras ställdes in av coronaskäl, och ”svenskarna körde om”, som tidskriften Rondo uttrycker det. Saimaa Sinfonietta tog igen skadan förra veckan. Lysande solist i bägge versionerna var Stefan Lindgren.
Petteri Nieminen, huvudansvarig för färdigställandet av ”den finska” versionen, har varit trogen det tematiska material som kommit ur Netzels penna. Endast cirka två och en halv minut musik i slutet av finalen är kompletterat material.
Den fysiska Netzel
I fråga om anda och stil rör sig Netzels konsert mellan koordinaterna Chopin, Brahms och Mendelssohn. Kanske kompletteringen har bidragit till några stänk av Rachmaninovinspirerad pianism i finalsatsens virtuosa klimax.
Konserten bygger mera på fysisk styrka, rytmik och rik orkestrering än melodiska örhängen. Ett mindre typiskt ögonblick var det abrupta slutet på första satsen. Kan Netzel ha haft en Liszt-lik fantasi utan stora avbrott mellan satserna i åtanke? Lindgren har en ergonomisk och elegant teknik och sinne för att behålla musikens konturer begripliga trots att stämmans nyckfulla, akrobatiska figurer inte alltid är ergonomiskt skrivna.
Minus åt videoproduktionen (signerad Semilive) där bilden studsade distraherande mellan vänster och höger sida av pianisten. Inte heller dirigenten Erkki Lasonpalo fick så mycket synlighet som han och orkestersatsen hade förtjänat.
Den lyriska Netzel
Mer naturliga kameravinklar erbjöds med Wegelius kammarstråkar i söndagens konsert på Riddarhuset, som visade en lyrisk och introvert sida av Netzels musik. Av de tre småskaliga styckena i Svit för violin och stråkorkester (opus 83) växer Berceuse emotionellt i stora mått. Netzel ser ut att odla en förkärlek för tarantellarytmer. Om skepnaden var eldig i pianokonsertens final, är den lekfull och lättsam i svitens Tarantelle.
Helsingforsaren Ida Moberg hade egentligen velat arbeta som dirigent, men trots den gedigna utbildningen i Dresden var dirigentkarriären utesluten för en kvinna. Hon arbetade som musiklärare men betraktade komposition som sitt huvudyrke. Kompositionsstudier bedrev hon både i Helsingfors och i Dresden. Mobergs produktion består i huvudsak av orkester- och körmusik. Det korta orkesterverket Lantlig dans (1905), som genomgått en del färskt redigeringsarbete, sitter väl i sin genre och är samtidigt rytmiskt fantasifullt och personligt. Dirigenten Emilia Hovings skarpa närvaro och levande, tydliga gestik lade sista handen vid karaktären. I Tondikt stod Hoving i tjänst hos solisten.
Tondikt (kompositionsåret okänt) är egentligen en fullskalig violinkonsert, men gör titeln rättvisa genom en sällsynt enhetlighet i form och atmosfär. Samtidigt var inget enformigt, tråkigt eller stillastående. Sibelianskt mörka nyanser och långa linjer påminner om Mobergs lärare i komposition.
Mirka Malmis musikhistoriskt betydelsefulla konstnärliga projekt fick sin värdiga avslutning på Ida Mobergs hemort, i Riddarhuset med Pistolekors vapensköld på väggen.