Att diskutera med faktaallergiker är som att bekämpa en självantänd fettbrand med vatten.
"Jag har redan bestämt mig, förvirra mig inte med fakta!"
Att Donald Trump har miljontals fanboys och -girls som inte är redo för verklighetsbaserad debatt är numera glasklart. Ett liknande fenomen stöter man på då man sticker ut hakan i sociala medier inom ämnen som klimat, 5G, konspirationsteorier eller högerpopulistiskt missbruk av religion: en liten men kompakt mur av verklighetsförnekare. För kultmedlemmar är sanningen oviktig. Medier står inför ett dilemma: att ägna spaltutrymme åt att avslöja lögner, nonsens och hatpropaganda innebär att ge dem spridning. För fundamentalister räcker det att man inte dyrkar deras världssyn och vägrar att blint lita på slumpmässigt utvalda Youtube-källor, då stämplas man som en del av ”konspirationen”.
Trumps ovärdiga mediekarusell tycks tyvärr sippra nedåt, ut i politiken och in i sociala medier där algoritmerna belönar starkt känslomässiga inlägg som skapar reaktioner. Det viktiga är att inte sänka sig själv till den nivån. Ämnen som ligger oss nära till hands och väcker starka känslor kan snabbt resultera i rena rama såpoperan. Trots det innebär det inte alltid spilld energi att försöka resonera med dogmatiker. Hoppet dör inte förrän dialogen kapas av.
”Vi är öppna för att skifta världsbild eller människosyn endast vid kriser, då vi råkat ut för ett emotionellt eller psykologiskt trauma. Till undantaget hör det fåtal forskare, filosofer och uppfinnare som (ibland av purt misstag) lägger känslor och fördomar åt sidan.”
TORSTEN FAGERHOLM
Galileo Galilei drog sitt strå till stacken för den naturvetenskapliga revolutionen. Han stångade pannan blodig mot makthavare som benhårt vidhöll den geocentriska världsbilden: att jorden ligger i centrum och övriga himlakroppar roterar kring vår lilla planet. Otaliga tänkare hade tidigare luftat denna idé, bland annat Nicolaus Copernicus, men de flesta höll låg profil av rädsla för katolska kyrkan. År 1616 slog den romerska inkvisitionen fast att Galileis tes var ”dum och absurd” då den motsade ”den heliga skriften”. Inte ens då Galilei bjöd in makthavarna att kika ut i universum genom hans hemgjorda teleskop trodde de sina egna ögon.
Tvärtom: de blev förolämpade och insisterade att beräkningarna och observationerna var trolldom, rentav djävulens verk: #FakeNews! E pur si muove, och ändå rör hon sig ...
Vad ska man kalla människor som ventilerar sin vanmakt, bitterhet och frustration – men reagerar genom att bli provocerade och stärkta i sin ideologiska övertygelse då de blir sakligt bemötta med fakta, erkänsla och empati? Faktaallergiker? Det är som att bekämpa en självantänd fettbrand med vatten.
Människan är en påstridig, trångsynt och lättjefull varelse. Vi lägger ner stor energi på att bekämpa ny kunskap som konfronterar vår inrutade världsbild. Att tänka om i grunden och ta del av ett paradigmskifte kostar energi, stolthet och prestige. Vi avskyr att medge att vi haft fel eller rentav hyst dåraktiga övertygelser. Vi vill bevara vår självbild till varje pris. Därför måste en meningsmotståndare som vill övertyga sin motpart erbjuda denne en värdig reträtt, inte sikta på fallseger. Vem har någonsin blivit övertygad av ett meningsutbyte där parterna angriper varandra? Vi upphör att ta till oss ny kunskap ifall vi känner oss hotade, i synnerhet om vi byggt vår identitet kring en viss klan- eller grupptillhörighet.
Vi är irrationella varelser. Det är lätt att tröttna på sociala medier då så många deltagare poserar, ställer sig i skilda läger, deklamerar med megafon och uppvisar knappt någon självrannsakan. Negativa känslor, fördomar och demonisering garanterar stor spridning. Vore det totalt fåfängt att hoppas på mer sans och intellektuell ärlighet inom vår diskussionskultur?
Vi är öppna för att skifta världsbild eller människosyn endast vid kriser, då vi råkat ut för ett emotionellt eller psykologiskt trauma. Till undantaget hör det fåtal forskare, filosofer och uppfinnare som (ibland av purt misstag) lägger känslor och fördomar åt sidan. Den mänskliga civilisationen kan utvecklas ifall vi lyssnar på oliktänkare, excentriker och rebelliska ensamvargar – alla dessa gudomliga ordningens fiender. I stället för att avfärda kritiskt tänkande som obekvämt, stötande eller hädiskt bör vi tålmodigt vaska fram guldkornen. Men först måste vi identifiera vår egna intellektuella och emotionella snuttefiltar – och släppa taget.