Trygghetsbehov, AC/DC och körens traditionella julkonsert Naivistisk och charmerande antiurban pop med hajpade kryddflickor
Depprealistiska vardagstexter framförda med glimten i ögat, charmfull musik. Maustetytöt knäcker allt intellektuellt motstånd.
I mitten av november gav det legendariska rockbandet AC/DC ut ett nytt album. Power Up är bandets sjuttonde studioskiva och den utkom efter sex års paus, vilken många (eller de flesta) inte såg som en paus över huvud taget. Efter att sångaren, basisten och gitarristen tidigare hade tagit avsked av bandet på grund av diverse orsaker (allt från hörselproblem till åtal för mordplaner) föreföll det mycket sannolikt att album nummer sexton hade förblivit det allra sista. Men så blev det inte.
Jag har läst recensioner av det nya albumet med största intresse. Varje recensent har nämligen framhävt precis samma sak men ändå kommit fram till varierande värdesättningar. Till exempel formulerade Niclas Lönnqvist sin positiva kritik (HBL 17.11) på följande sätt: ”Power Up är AC/DC:s 17:e album och bjuder på det som publiken vill ha (...) Det har varit ett tungt år och AC/DC:s nya album utgör en välkommen injektion i covidtristessen. I en föränderlig värld känns det tryggt att det finns band och artister som man kan lita på.” Som kontrast kan jag presentera Mape Ollilas mer återhållsamma kritik i musiktidskriften Soundi (12.11), där Ollila frågar sig: ”När en ny skiva aldrig erbjuder lyssnaren något nytt, [undrar man om] bandet står för jämnt kvalitetsarbete eller rottorkat återbruk?” (min översättning)
Att AC/DC:s nya album låter precis som bandets äldre skivor är recensenterna eniga om (att AC/DC:s sånger baserar sig på samma tre ackord är ju ett gammalt skämt). Oföränderligheten kan framstå som en positiv egenskap som skapar trygghet ”i en föränderlig värld”, men den kan även få lyssnaren att fråga sig om inte den nya skivan är helt onödig: varför upprepa samma innehåll en sjuttonde gång.
I mitten av november kändes de här frågorna väldigt aktuella. Recensionerna av AC/DC:s skiva kom nämligen ut samtidigt som körerna repeterade sina julkonserter. Jag måste erkänna att jag som kördirigent varje år frågar mig just den här frågan: kan jag pröva något nytt? Eller måste jag upprepa den traditionella julkonserten genom att sammanställa programmet av ett relativt litet antal sånger som många (eller de flesta) tycks vilja höra och sjunga? Själv skulle jag gärna vilja bryta traditioner, men responsen från såväl publiken som sångarna sporrar inte direkt till det. Slutresultatet är oftast en mer eller mindre lyckad blandning av gammalt och nytt.
I år hade jag plockat ut ett program som kanske var det mest traditionella jag någonsin planerat. Mitt resonemang löpte samma vägar som Lönnqvists recension. År 2020 har varit svårt för alla och jag ville erbjuda en trygg konsertupplevelse för både sångare och publik (i fråga om konsertprogram men naturligtvis även säkerhetsarrangemang). Tyvärr måste vi – såsom alla andra körer i huvudstadsregionen – ställa in vår julkonsert bara ett par veckor innan konsertdatumet.
Således blev det ingen julkonsert för vår kör i år. Föga tröst, men lyckligtvis kan jag mätta årets trygghetsbehov med AC/DC:s nya album i stället.
”Oföränderligheten kan framstå som en positiv egenskap som skapar trygghet ’i en föränderlig värld’.”
SAKARI YLIVUORI doktor i musik, körsångare och -dirigent
INDIEPOP
Maustetytöt
Eivät enkelitkään ilman siipiä lennä (Is this Art!)
Anna och Kaisa Karjalainens duogrupp Maustetytöt dök i fjol upp från ingenstans med singeln Tein kai lottorivini väärin. Sedan dess har systrarna hunnit bli rejält haipade, och är redan ute med andra albumet
Eivät enkelitkään ilman siipiä lennä.
Systrarna levererar många blinkningar åt den finska schlagerns håll – och en Eppu Normaali-refräng kopieras nästan rakt av – men allmänt taget känns det minimalistiska uttrycket ändå högst personligt och också lekfullt.
Här slösas inte mycket studiotid på finslipning, och avsaknaden av perfektion är något kryddflickorna sedan snyggt vänder till sin fördel. Musiken styrs av klaviaturer och en naken elgitarr, och har en behaglig kantighet. En sådan otillrättalagd botten är helt kongenial med de depprealistiska texterna och den sorglösa attityden.
Så föds en charmfull indiepop där inga extravaganser behövs. Inga sofistikerade arrangemang, ingen storslagen produktion, bara melodier som bär och novellistiska texter där mänskliga tillkortakommanden träffsäkert prickas in med glimten i ögat.
Antiurban pop med en naivistisk laddning som knäcker allt intellektuellt motstånd.