Ammanns purfärska pianokonsert kan bli en modern klassiker
Dieter Ammanns Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrollerad storm – i positiv bemärkelse. Däremot kan man fråga sig om inspelningarna av Ravels och Bartóks verk tillför något nytt.
KLASSISKT
Helsingfors stadsorkester
Susanna Mälkki dirigent, Andreas Haefliger piano. Ammann, Ravel, Bartók. BIS Records.
Hur många pianokonserter från det senaste halvseklet kan med rätta benämnas som moderna klassiker? Trots att det knappast saknas kandidater – av exempelvis Tiensuu, Adès, Lindberg, Fedele och Skrowaczewski – så är det synnerligen få som faktiskt spelas någorlunda regelbundet. Frågan är om inte Dieter Ammanns purfärska Gran Toccata har goda chanser att fortfarande finnas på repertoaren långt framåt i tiden. Alltsedan uruppförandet under fjolårets upplaga av BBC Proms har den spelats av ett flertal orkestrar och mottagits med stor entusiasm, och det är inte svårt att förstå varför. När denna BIS-skiva placerar Ammanns skapelse intill två av 1900-talets mest ikoniska pianokonserter kommer jag osökt att tänka på när Debussy deklarerade att hans nyskrivna Images minsann skulle finna sin väg till pianots standardlitteratur – till höger om Chopin, till vänster om Schumann.
Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrollerad storm – i positiv bemärkelse! Det är musik som fullkomligt osar av rörelseenergi, och att beskriva det som virtuost skrivet för såväl solist som orkester framstår närmast som en underdrift. Pianostämman är sprängfylld med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger visar sig vara närvarande in i minsta detalj. Spelet är temperamentsfyllt, och han förmår att skapa en spännande väv av skiftande klangfärger genom denna halvtimmeslånga vansinnesfärd. Orkesterpaletten är så rikt, fantasifullt och minutiöst skriven att öronen ständigt upptäcker nya saker att fästa sig vid. Influenserna från jazzen och minimalismen är högst påtagliga, men den resulterande cocktailen är utan tvekan Ammannsk. Vid några enstaka tillfällen stannar musiken till, som vore lyssnaren placerad i orkanens öga för ett kort ögonblick. Utan dessa andrum hade konserten förlorat sin mening, men det är just i de intuitiva skiftningarna, mellan frenetisk rörelse och absolut stillhet, som Ammann skapar magi.
Pedaldränkta kadenser förbryllar
Att spela in ett alldeles nyskrivet verk är en sak, men när det gäller Ravels vänsterhandskonsert och Bartóks tredje pianokonsert finns det redan hundratals inspelningar att välja mellan. Tillför detta skivsläpp något nytt? Om jag börjar med lovorden så spelar stadsorkestern med stor skärpa, transparens och en synnerligen varm klang. Under Susanna Mälkkis ledning har man fattat väl avvägda beslut om artikulation, och orkestersatsen i Bartókkonserten klingar ovanligt ljust och luftigt. Mina invändningar
Det är musik som fullkomligt osar av rörelseenergi, och att beskriva det som virtuost skrivet för såväl solist som orkester framstår närmast som en underdrift.
har att göra med Haefligers besynnerligt pedaldränkta kadenser i början och slutet av Ravelkonserten, där han dessutom tar sådan tid att "arpeggiera" ackord i det inledande temat att den rytmiska strukturen blir otydlig. Ravel var en vän av klarhet, och i en ensatsig konsert som bygger på begränsat tematiskt material rubbas tyvärr helhetsbilden av dessa oväntade infall – samtidigt som resten av konserten flyter på alldeles utmärkt.
I Bartóks tredje pianokonsert framstår inte minst den centrala Adagio religioso-satsen som lyckad, med finkalibrerade kontraster mellan koralpartierna och den kontrasterande nattmusiken i mitten av satsen. Trots det upplever jag Haefligers insats som mer distanserad jämfört med det makalöst fina musicerande han åstadkommer i Ammanns konsert. Jag påminns om vilken rytmisk frihet och elasticitet Bartók själv hade i sitt pianospel och undrar varför solostämman spelas såpass anonymt här. Än märkligare är att flera klipp som gjorts i editeringsprocessen är fullt hörbara.
Men med detta sagt så är detta en spännande skiva som är värd många genomlyssningar, inte minst Dieter Ammanns Gran Toccata.