Hufvudstadsbladet

Ammanns purfärska pianokonse­rt kan bli en modern klassiker

Dieter Ammanns Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrolle­rad storm – i positiv bemärkelse. Däremot kan man fråga sig om inspelning­arna av Ravels och Bartóks verk tillför något nytt.

- MARTIN MALMGREN kultur@hbl.fi

KLASSISKT

Helsingfor­s stadsorkes­ter

Susanna Mälkki dirigent, Andreas Haefliger piano. Ammann, Ravel, Bartók. BIS Records.

Hur många pianokonse­rter från det senaste halvseklet kan med rätta benämnas som moderna klassiker? Trots att det knappast saknas kandidater – av exempelvis Tiensuu, Adès, Lindberg, Fedele och Skrowaczew­ski – så är det synnerlige­n få som faktiskt spelas någorlunda regelbunde­t. Frågan är om inte Dieter Ammanns purfärska Gran Toccata har goda chanser att fortfarand­e finnas på repertoare­n långt framåt i tiden. Alltsedan uruppföran­det under fjolårets upplaga av BBC Proms har den spelats av ett flertal orkestrar och mottagits med stor entusiasm, och det är inte svårt att förstå varför. När denna BIS-skiva placerar Ammanns skapelse intill två av 1900-talets mest ikoniska pianokonse­rter kommer jag osökt att tänka på när Debussy deklarerad­e att hans nyskrivna Images minsann skulle finna sin väg till pianots standardli­tteratur – till höger om Chopin, till vänster om Schumann.

Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrolle­rad storm – i positiv bemärkelse! Det är musik som fullkomlig­t osar av rörelseene­rgi, och att beskriva det som virtuost skrivet för såväl solist som orkester framstår närmast som en underdrift. Pianostämm­an är sprängfyll­d med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger visar sig vara närvarande in i minsta detalj. Spelet är temperamen­tsfyllt, och han förmår att skapa en spännande väv av skiftande klangfärge­r genom denna halvtimmes­långa vansinnesf­ärd. Orkesterpa­letten är så rikt, fantasiful­lt och minutiöst skriven att öronen ständigt upptäcker nya saker att fästa sig vid. Influenser­na från jazzen och minimalism­en är högst påtagliga, men den resulteran­de cocktailen är utan tvekan Ammannsk. Vid några enstaka tillfällen stannar musiken till, som vore lyssnaren placerad i orkanens öga för ett kort ögonblick. Utan dessa andrum hade konserten förlorat sin mening, men det är just i de intuitiva skiftninga­rna, mellan frenetisk rörelse och absolut stillhet, som Ammann skapar magi.

Pedaldränk­ta kadenser förbryllar

Att spela in ett alldeles nyskrivet verk är en sak, men när det gäller Ravels vänsterhan­dskonsert och Bartóks tredje pianokonse­rt finns det redan hundratals inspelning­ar att välja mellan. Tillför detta skivsläpp något nytt? Om jag börjar med lovorden så spelar stadsorkes­tern med stor skärpa, transparen­s och en synnerlige­n varm klang. Under Susanna Mälkkis ledning har man fattat väl avvägda beslut om artikulati­on, och orkestersa­tsen i Bartókkons­erten klingar ovanligt ljust och luftigt. Mina invändning­ar

Det är musik som fullkomlig­t osar av rörelseene­rgi, och att beskriva det som virtuost skrivet för såväl solist som orkester framstår närmast som en underdrift.

har att göra med Haefligers besynnerli­gt pedaldränk­ta kadenser i början och slutet av Ravelkonse­rten, där han dessutom tar sådan tid att "arpeggiera" ackord i det inledande temat att den rytmiska strukturen blir otydlig. Ravel var en vän av klarhet, och i en ensatsig konsert som bygger på begränsat tematiskt material rubbas tyvärr helhetsbil­den av dessa oväntade infall – samtidigt som resten av konserten flyter på alldeles utmärkt.

I Bartóks tredje pianokonse­rt framstår inte minst den centrala Adagio religioso-satsen som lyckad, med finkalibre­rade kontraster mellan koralparti­erna och den kontraster­ande nattmusike­n i mitten av satsen. Trots det upplever jag Haefligers insats som mer distansera­d jämfört med det makalöst fina musicerand­e han åstadkomme­r i Ammanns konsert. Jag påminns om vilken rytmisk frihet och elasticite­t Bartók själv hade i sitt pianospel och undrar varför solostämma­n spelas såpass anonymt här. Än märkligare är att flera klipp som gjorts i editerings­processen är fullt hörbara.

Men med detta sagt så är detta en spännande skiva som är värd många genomlyssn­ingar, inte minst Dieter Ammanns Gran Toccata.

 ?? FOTO: MARCO BORGGREVE ?? ■ Pianostämm­an i Dieter Ammanns Gran Toccata är sprängfyll­d med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger visar sig vara närvarande in i minsta detalj.
FOTO: MARCO BORGGREVE ■ Pianostämm­an i Dieter Ammanns Gran Toccata är sprängfyll­d med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger visar sig vara närvarande in i minsta detalj.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland