Ökad användning av inhemsk vildfisk bra för Östersjön, klimatet och människorna
Journalistiken lever på offentlighetsprincipen, på öppenhet och yttrandefrihet. Men för ett medieföretag, precis som för andra företag, är det svårare att vara ett glashus med full insyn när vi talar om löner och arvoden. ”Finländarna verkar inte vara rik
FISKE Programmet för främjande av inhemsk fisk är på remiss. Man vill öka livsmedelsbruk av strömming femfaldigt, och vår nuvarande produktion räcker bra till detta. Då målsättningen också är att fördubbla användningen av övrig inhemsk fisk bör åtgärdernas utgångspunkt naturligtvis vara att trygga fiskens primärproduktion. För det kommersiella fisket är det frågan om att förbättra verksamhetsförhållandena och att stärka fiskeföretagens ställning i marknadskedjan.
För att trygga nät- och ryssjefisket vid kusten är den enda tillräckliga och hållbara åtgärden en kraftig minskning av antalet sälar, och detta borde genomföras med nationella medel som stöd för åtgärderna i främjandeprogrammet.
Det finns knappast någon instans i Finland, som inte skulle vilja öka användningen av inhemsk vildfisk. Detta är förståeligt. En produkt som förbättrar folkhälsan, har ett lågt koldioxidavtryck och vars ätande minskar vårt ekologiska fotavtryck i Östersjön har enorm potential. Det är inte frågan om att den inhemska fisken skulle sakna efterfrågan. Problemet finns i produktionen. Om fiskarens verksamhetsförhållanden inte är i skick blir detta eftertraktade livsmedel i havet. Detta har varit trenden under hela 2000-talet.
Tillväxten av gråsälsbeståndet i Östersjön sker nu på det finska havsområdet. Under de senaste fem åren har vår inventerade stam ökat med över 5 000 djur, vilket utgör nästan 70 procent av hela Östersjöpopulationens tillväxt. Kvotjakt och avlägsnandet av problemhanar är ineffektivt. Förvaltningen av ett viltbestånd kan inte heller vara på yrkesfiskarnas ansvar.
Naturresursinstitutet utvecklar i samarbete med kustfiskare en ny typ av sälskrämma för att skydda ryssjefisket. De preliminära resultaten ser lovande ut. Så länge man inte vill ingripa i tillväxten av sälstammarna borde staten skaffa dessa apparater åt fiskarna. Vi fiskar ju åt finska konsumenter.
Apparaten, vars verksamhetsradie utlovas vara 45 meter, löser ändå inte sälproblemet längs vår långa havskust, där den viktigaste bragden är nät. Ryssjor är inte ens en möjlighet för alla. De lämpar sig inte på alla områden och inte för fångst av alla fiskarter under alla årstider. Nätet är som bragd också den mest kostnadseffektiva. För att skaffa en sälsäker ryssja får man 50 procent stöd, men för en ryssjas egenfinansieringsandel kan en fiskare skaffa 100 nät. Också för en inledande fiskare är i huvudsak nät den enda möjligheten.
Finlands miljöpolitik har på havsområdet lett till att det kommer få nya fiskare och produktionen tynar då fiskarna blir äldre. I insjöarna är situationen bättre, men man funderar
❞ Finlands miljöpolitik har på havsområdet lett till att det kommer få nya fiskare och produktionen tynar då fiskarna blir äldre.
om det ens finns utrymme på marknaderna för en ur fiskarens synpunkt ekonomiskt lönsam tillväxt. I Finland sänker fiskgrossisterna redan med nuvarande produktionsvolymer snabbt priset under säsongerna på till exempel abborre och gös, prissänkningen motiveras med att marknaden fylls. Samtidigt importeras billig gös från Estland.
Att öka användningen av inhemsk vildfisk skulle vara bra för Östersjön, klimatet och människorna. Tillväxten inom fiskerinäringen skulle ha en betydande inverkan på Finlands ekonomi och sysselsättning. Förverkligandet av tillväxten är beroende på företagens investeringar och val, men som man i främjandeprogrammet anger är förvaltningens uppgift att skapa förutsättningar för tillväxt och säkerställa en hållbar verksamhet.
Oavsett hur svårt det är att reglera sälbestånden är det garanterat lättare att hantera än klimatförändringen eller havets allmänna tillstånd. En bra början kunde vara att avsluta onödiga skyddsområden och förlänga jaktsäsongen. De faktiska åtgärderna för att minska beståndet bör samordnas av ansvarsministeriet och genomföras i samarbete med forststyrelsen och jaktmyndigheterna. Vid behov bör för åtgärderna utbildas yrkesverksamma personer, som erhåller lön för att skydda fiskstammarna och fisket.
yrkesfiskare, ordförande, Finlands yrkesfiskarförbund rf
Öppenhet och transparens är viktiga byggstenar i den nordiska samhällsmodellen. Men tre aktuella frågor kring lönepolitik visar hur strukturella ambitioner kan vara knepigare att verkställa i praktiken.
Exempel 1.
I regeringsprogrammet finns en strävan att genom lagändringar öka lönetransparensen och åtgärda omotiverade löneskillnader genom att framför allt korrigera lönegapet mellan män och kvinnor. En trepartsarbetsgrupp (staten, arbetsgivarparten, arbetstagarparten) under Social- och hälsovårdsministeriet har tid på sig till mars att komma med åtgärdsförslag.
Men en historisk utmarsch i måndags visar hur svårt det är för alla parter att dra en rät linje från en öppnare löneredovisning till en rättvisare framtid.
Näringslivsorganisationen och arbetsgivarparten EK är orolig för att en omfattande insyn i löneuppgifterna skulle leda till en löneutjämning så att arbetsgivarna inte längre vågar belöna framstående arbetstagare och företaget därmed tappar i konkurrenskraft.
Främst lämnade EK ändå arbetsgruppen i protest mot hur lagberedningen skötts. EK anser att ministeriet har brutit mot trepartsstrukturens principer i beredningen och bestämt resultatet på förhand. EK vägrar, enligt egen utsago, bli en ”gummistämpel”.
Arbetsgruppens mödor avslöjar stora skillnader i synsätt på effekterna av just lönetransparensen som ett verktyg för att nå ökad jämställdhet. Men radikala åtgärder behövs. Forskarna har räknat med att lönegapet mellan män och kvinnor i Finland annars utjämnas 2090 om vi håller nuvarande takt.
Exempel 2.
Den stora skattedagen i början av november sviker aldrig den som vill debattera likalönsprinciper och offentliga skatteuppgifter.
Både HBL och andra medier påtalar år ut och år in varför det är viktigt att medierna får publicera skatteuppgifter och varför det gynnar demokratin. En motivering är att diskussionen om löner och inkomster inte ska grundas på spekulation och rykten utan på fakta, vilket offentliga skatteuppgifter ger oss en möjlighet till. Det handlar i grunden om vilka värderingar vi vill kämpa för, en tro på att öppenhet förebygger korruption, mygel, misstänksamhet och orättvisor.
Men trenden visar att vi går mot ett mer slutet samhälle. Drygt 4 600 höginkomsttagare ville i år dölja vad de tjänar, av olika orsaker.
Enligt en undersökning som EK lät göra 2019 motsätter sig två tredjedelar av de arbetsföra medborgarna att arbetsgivaren utan tillstånd skulle ha rätt att meddela storleken på deras lön till arbetskamraterna. Av kvinnorna var lite fler motståndare till en obligatorisk löneöppenhet (69 procent) än männen (64 procent).
Finländarna verkar inte vara riktigt lika redo för
transparenta löneuppgifter som Marins regering.
Exempel 3. Nu kliver vi rakt in på HBL-redaktionen. Häromveckan gick en av våra kolumnister till attack mot HBL som uppdragsgivare och målade upp en bild av att KSF Media har en könsdiskriminerande arvodes- och lönepolitik. Kolumnisten påstod att hon får ett lägre arvode än två andra kolumnister – för att hon är kvinna och de är män.
Budskapet maskinerades ut utan att vi, den andra parten, fick en chans att bemöta det och utan att kolumnisten nämnde att hon är bättre betald än de flesta andra av våra externa pennor, män och kvinnor, och dessutom vår bäst betalda bloggare.
Som företag ska KSF Media förstås tåla granskning och kritik, och det är bra att bli påmind om vikten av att ständigt se över sina förfaranden och justera vid behov. Att vi på HBL journalistiskt är på alerten när det gäller jämställdhetsfrågor och rättvis lönepolitik är ingen garanti i sig för att vi som arbets- och uppdragsgivare gör rätt.
Men vår interna genomgång visar att kolumnistens påståenden inte har belägg: våra löner och arvoden baserar sig inte på manligt/kvinnligt.
En enskild anställd eller medarbetare har rätt att vara öppen om sin lön eller sitt arvode, men hen har också ett ansvar för att inte åsamka företagets rykte eller ekonomi skada genom att föra fram ogrundade påståenden. Också för journalister gäller till exempel arbetstagarens lojalitetsplikt, skyddande av affärshemligheter och respekt för ömsesidiga avtal. Och som arbets- och uppdragsgivare har KSF Media rätt att förhandla om arvoden och löner för att knyta till sig attraktiva profiler.
Exemplet pekar ändå på en intressant skärningspunkt, en kontradiktion, mellan å ena sidan journalistikens uppdrag att slå vakt om ett öppet samhälle och påtala strukturella orättvisor, å andra sidan regelverk i ett kommersiellt mediehus där arbetsrätt, handelsrätt och kollektivavtal ska följas, de anställdas integritet garanteras och konkurrenskraften säkras.
Det finns inte bara ett lönegap mellan män och kvinnor, det finns också hinder mellan rättfärdiga ambitioner och verkligheten på företagsnivå.