Lång natts färd mot dag
”Skrapar man på ytan finner man en ödmjuk blåvit fotbollsfreak som vänder varje sten för att jämna marken för sina spelare både taktiskt och mentalt.”
Att bli äldre är inte odelat illa. Drömmar hinner inte bara gå i kras utan också i uppfyllelse.
Tänker på fotbollslandslaget vars snåriga, stundom nattsvarta dråpliga färd jag bevittnat alltsedan ”Rive” Kanervas företrädare ”Ola” Laaksonens dagar på 60-talet. Föga hade jag trott, givet närapå misären för bara något år sedan, att man skulle få se den ändlösa kampen i Europas bottenträsk övergå i ”rivelution” och triumftåg med EM-slutspel som nästa anhalt – och sedan: vem vet vad.
Inte för att jag vill dissa hela högen av ”Rives” företrädare – exempelvis Hodgson, Kuusela och Möller Nielsen nosade på framgång och Muurinen (jovisst) hade sina förtjänster – men det måste vara något ovanligt med den vanlige Kanerva. Den här tråkmånsen (förlåt) till grundskollärare och bollförbundets trotjänare liknar ju allt tydligare en eminens av rang.
Hur kommer det sig? Av gråhetens diskreta charm? Knappast. Skrapar man på ytan finner man en ödmjuk blåvit fotbollsfreak som vänder varje sten för att jämna marken för sina spelare både taktiskt och mentalt. Och laget, som är renons på egotrippande fixstjärnor, svarar lyhört på pedagogens upprop. Ett klassiskt exempel på matchande ledarskap. Fast avgjort längre än till ett eller annat slutspel – till vilka ju numera fler länder än förr kvalificerar sig – ska väl dagens vägkost ändå inte förslå.
Under decenniernas lopp har dock en rad klasspelare, däribland några sevärda talanger, passerat revy. De mest lyskraftiga hade Muurinen och Hodgson – glad- respektive tråkfotbollens okrönta kungar – på sina planhalvor. Men inte ens pjäser som Litmanen (med tiden allt mer luggsliten) och Hyypiä förmådde bana väg för ett endaste slutspel, ens med en Forssell på målhugget. Kanske att det gjort susen om britten utstrålat lite mer spelglädje och Muurinen snäppet mindre naivism.
Första gången jag mer på allvar kände entusiasm över landslaget var på 80-talet under ”Mara” Kuuselas era. Honom hade jag noterat redan kring 1970 som en smått vek men hyfsat kreativ mittfältare för HIFK med uppgift att mata ”Mixu” Paatelainens lite komliga pappa ”Roto” på spets. Kuusela är vår internationellt sett bäst meriterade coach (ungersk mästare) och landslaget med begåvningar som Ismail, Rautiainen, Tiainen och Ukkonen lotsade han snyggt.
Också Möller Nielsen, vars speltänk påminde om Hodgsons, förfogade över en del schyssta lirare. Redan då, före millennieskiftet, var ”Litti” och unga Hyypiä frontfigurer. En av de heta ungtupparna stavades Kolkka och jag minns att den försiktigt lagda dansken och jag oförmodat i Husis spalter polemiserade om den kvickfotade yttern var öppningselvan mogen.
Såklart behöver inte heller sympatiske Kanerva mina råd. Men fick jag bestämma skulle ”Litti” fortfarande ange takten på gräset. Killen är ju inte ens femtio (fyller i februari) och tackar aldrig nej till landslaget. Maestro Pahlman och Aleksei Eremenko skulle ackompanjera, Pukki gå fri från måltorka och Tolsa peta Arajuuri.
Nog med drömmar. Glatt yrvaken ser jag en Kamara ta för sig allt mer, en Valakari sekundera, en Forss stänka in baljor, en Oksanen växa till sig i Wimbledon och en ”rivelution” rulla vidare.