Flodpärlmusslan, en superhjälte
Anni Kytömäki vinner Finlandiapriset med sin tredje roman Margarita, där flodpärlmusslan, Margaritifera margaritifera på latin, spelar en både konkret och symbolisk roll.
Anni Kytömäki, f. 1980, är uppvuxen i Ylöjärvi och bosatt i Tavastkyro, nära skogen. Hon debuterade 2014 med romanen Kultarinta, 2017 utkom Kivitasku. Hon har beskrivits som en skildrare av "naturen som kulturarv", och det stämmer mycket väl in också på Finlandiavinnaren Margarita.
En recensent har en gång beklagat att hen trots sin uppskattning av Kytömäkis prosa inte kan dela hennes "hedniskt exalterade förhållande till naturen". Det här fnissar Kytömäki åt när jag ringer upp henne för att fråga vad det är med henne och skogen.
– Visst är jag intresserad av myterna
och den folkliga traditionen kring skogen, men jag tror inte på troll och älvor och jag känner nog inte mig exalterad heller.
Men skogen och naturen är mycket centrala i dina romaner, så också i Margarita. Vad är skogen alltså för dig? – Redan som barn tyckte jag det var lätt att vara i skogen, jag tyckte om att leka där när jag hade sällskap
men jag tyckte också om att vara där ensam, tänka och fantisera. Mamma läste mycket sagor för oss, och för mig var skogen en plats där sagorna och berättelserna utspelade sig, den var spännande och hemlighetsfull. Artkännedom och annan kunskap samlade jag på mig först i vuxen ålder.
– En vanlig skog med granar och mossa och kullfallna träd, så orörd som möjligt, lite dunkel. En plats där man kan ströva omkring och vika av från stigen och hitta någonting överraskande. En orörd skog är för mig som en roman som jag kan ströva omkring i och hitta olika saker i olika skikt.
– Jag har ett naturskyddsbudskap i mina böcker, naturligtvis! Jag känner djup oro för hur andra organismers livsutrymme och betingelser hotas av människan. Kalhyggen hotar biodiversiteten. Det är realistiskt och vetenskapligt motiverat att följa en försiktighetsprincip och utgå från att det är riskabelt också för människan som art när artrikedomen i världen minskar. Vi är en del av naturen, naturen är en del av oss. Vår kroppslighet är en del av vår natur, den finns det mycket av också i min roman.
Och inte bara som något positivt och skönt – du beskriver både en hemsk graviditet och en allvarlig sjukdom i Margarita. – Naturen är inte en vacker kuliss, den lever våldsamt i oss också, som lidande och sjukdom. Men att jag skriver om en polioepidemi i Finland i en bok som utkommer under pandemiåret är en ren slump! I boken finns en huvudperson som på 1950-talet utbildar sig till sjukgymnast, och då är polioepidemin oundvikligen en del av hennes historia.
Förutom den unga kvinnan som blir sjukgymnast och en ung soldat som förlorat kontakten med verkligheten på grund av kriget, är flodpärlmusslan en av huvudpersonerna i din bok. Varför fastnade du för den? – När jag för första gången för 20 år sedan på en cykeltur till Ruonanjoki i Tavastkyro stötte på de här musslorna blev jag så fascinerad av dem. En individ kan leva i upp till 200 år, och som art är flodpärlmusslan urgammal, en kvarleva från dinosaurieras tid. Men när en asteroid för 65 miljoner år sedan gjorde slut på de stora dinosaurierna, levde den lilla musslan vidare. Den är evolutionens superhjälte, med sitt anspråkslösa yttre den starkaste av oss alla.
– Dessutom tycker jag om att tänka på dess härdighet, dess stillsamma liv inne i sitt eget skal, i en tid som väldigt betonar talförhet och grupparbete, att man ska vara utåtriktad. Musslan matchade en av de mänskliga huvudpersonerna i boken, den unga kvinnan som är stillsam, inbunden, en iakttagande natur.