Tröst och ekokritik i barnböcker om naturen
Gulliga djur och slädturer där norrskenet skingrar mörkret – också barnböckerna söker sig till naturen i tider av kris. Men de skildrar samtidigt människans destruktiva skövlingar.
Ute är det mörkt och bitande kallt, och när Sara ska åka hem med sin mamma tar de sparken över snön genom skogen. Barnet i Vinterkväll känner sig oroligt – ända tills norrskenet plötsligt lyser upp himlen. Den trygghet och fascination Sara upplever liknar det som Ann-Helén Laestadius själv erfor inför ljusfenomenet i barndomen.
Nu skildrar hon tillsammans med illustratören Jessika Berglund den norrländska naturen i en bilderboksserie som inleddes med Pimpelfiske.
– Jag vill att barn däruppe ska ha en igenkänning i böcker, att de ska hitta sig själva, sina liv och känna sig viktiga. Men också att de ska inse värdet i det de får med sig. Det är så självklart för dem att fiska och åka skidor, men jag vill att de ska se vilken otrolig möjlighet de har till en naturrik uppväxt. Det är det många barn som inte får uppleva, säger hon.
Tröst och ekokritik
I dessa tider av kris har naturen blivit en trygg punkt, och även i barnböckerna representerar naturen stabilitet. Ann-Helén Laestadius har själv alltid erfarit ett meditativt lugn i skogen, som hon gärna vill förmedla till de små. Hon tror också att barn som vet hur man beter sig i skog och mark får en större tillit till sig själva.
– Men det behöver inte bara handla om att lära sig saker, utan också om att man kan känna något av att vara där. Eftersom barnen sitter fast vid sina skärmar är det jätteviktigt att de får komma ut och vara öppna för alla sinnen, säger hon.
Lika viktig är den ömsesidiga respekten, som Ann-Helén Laestadius har fått med sig från den samiska kulturen, och som präglar hennes naturskildringar.
– Renskötarnas tankesätt är att naturen inte är något som man bara kan ta och ta av, säger hon.
De senaste åren har allt fler barnböcker fördjupat sig i vår relation till naturen, klimathot och utrotningshotade djur. Finlandssvenska Linda Bondestam är en av dem som nu har skrivit en "ekokritisk bok", som hon kallar sin Augustprisnominerade Mitt bottenliv – av en ensam axolotl. Där skildrar hon både utrotningshotade djur och klimatkrisen.
– Boken handlar om människans förfärliga framfart på den här vackra planeten, säger hon.
Positiv förundran
Linda Bondestam ville inte skriva en moraliserande bok. Hon fick idén efter en ögonblicklig förälskelse, när hon för ett par år sedan såg ett fotografi av en axolotl, som är en nattlevande salamander.
– Jag blev helt såld. Sedan insåg jag till min stora sorg att den antagligen
hade dött ut på grund av människans framfart, säger hon och pratar varmt om det leende lilla rymdmonster som axolotlen ser ut som.
– Det finns många sådana varelser på planeten och det är jättetrevligt om barnen blir intresserade av att upptäcka dem.
Själv tillbringade Linda Bondestam sin barndoms somrar på en karg ö i skärgården, där hon förvånades över djurens överlevnadsförmåga. Hon ville fånga en positiv förundran inför naturen, och fick hjälp av sina tre barn och deras kompisar. De skrattade åt hur axolotlen samlade på människors skräp i Linda Bondestams illustrationer – bland plast och konservburkar i havet hittar den till exempel en telefon.
– De tyckte att axolotlen skulle kunna vara på Tik Tok. Men jag ville också visa att människor har gjort mycket vackert – och därför fick han lyssna på Chopin i sin lilla konservburk, säger Linda Bondestam.
Kluvet förhållande
Människans förhållande till naturen är kluvet också i Emma Adbåges Naturen. Där vill de vuxna kunna sola invid havet, men samtidigt sätter de på bilens AC och kör på tomgång för att få svalka. Emma Adbåge samlade på sig "post-it-lappar" i huvudet över sådana situationer.
– Till exempel från den supertorra sommaren 2018, det blev jättekonkret med vattenbrist och skogsbränder i den lilla by jag bodde i då, där det rykte från skogarna runt omkring, säger hon.
Hon häpnar inför vår inställning till naturen. Vi älskar den – men bara så länge den passar våra syften.
– Jag har inte alls tänkt på det här som en större klimatfråga, vilket det i det långa loppet är, men mer som larviga små fajter som vi utkämpar mot naturen nästan dagligen. När vi ska ha krispiga tulpaner efter jul och snö på sportlovet och vi har mage att sura över att den inte kommer, säger hon, och hoppas att boken kan få oss att haja till över vårt konstiga beteende.
– Om naturen är en tröst att springa ut i när det är kris är det ju ännu mer konstigt att vi skjuter oss själva i foten.