Översättaren ska inte göra redaktörens jobb
Under arbetet med olika översättningar händer det inte sällan att jag anammar en viss signaturlåt för varje bok.
Ett år handlade det om Patti Smiths People Have The Power – jag kunde lyssna på den femtio gånger på raken utan att tröttna, den blev bränslet som höll mig i gång. Lou Reeds Dirty Blvd och David Bowies Starman har haft samma funktion. För att inte tala om den där hösten då jag lyssnade på U2-plattan The Joshua Tree flera veckor i sträck under ett motigt jobb som krävde extra energi.
I somras återupptäckte jag lite otippat den slumrande Dylanmannen i mig och tvångsmatade min omgivning med låten False Prophet från nya skivan Rough and Rowdy Ways.
Det behövdes, för boken jag översatte var av det segare slaget.
Tidigare i år synade reportern Kristofer Ahlström i DN med hjälp av några tillfrågade litteraturkritiker romanförfattarens sju dödssynder. Det kunde handla om allt från bristande trovärdighet till överflödiga miljöbeskrivningar och översympatiska huvudpersoner. Längden är ett annat återkommande problem. Inte sällan saknar berättelserna ett slut, noterade Ahlström, och tristessen de orsakar är i sådana fall absolut och oändlig.
”Även om jag snabbt glömt en romans handling eller premiss så sitter frustrationen kvar som en spöksmärta i själen, en fysisk hågkomst av stretandet med usla metaforer, slapp stilistik och övertydlig gestaltning där alla känslor telegraferas ordagrant på sidan.”
Det där kände jag igen. Den fysiska känslan, alltså.
En bok med ett knaggligt språk eller en sövande intrig ställer också översättaren inför överraskande utmaningar. Att överföra slarvigt skriven eller redigerad text till ett annat språk kan i värsta fall framstå som rena tortyren.
Eller som en svensk kollega skrev i ett mejl i somras: ”Det går bara inte att göra översättningens plagg lika missklädsamma eller trista eller uselt sydda som i originalet. Och så tråkigt det arbetet är!”
Frestelsen att bättra på ligger följaktligen nära till hands. Yrkesetiken påbjuder förstås att varje sådan aktion är moraliskt förkastlig, originalet är heligt. Givetvis. Men skrapar man lite på ytan tror jag både en och annan översättare i hemlighet skarvar lite grann. Eller hellre: stryker.
Ytterligheten i detta fall är förstås kollegor som sträckt vapen inför kvistiga partier och utelämnat hela rasket. De är i fåtal, men de existerar. Deras våghalsiga tilltag har förstås också sin förklaring: det är trots allt mer sällan läsaren har tillgång också till källtexten.
I sommarens deckare var upprepningarna många, longörerna likaså – men framför allt hade bokens redaktör tagit semester vid fel tidpunkt. Sådant noterar översättaren senast när samma språkliga bild återkommer ett halvdussin gånger i samma roman.
En bok måste ha en noggrann läsare: översättaren, löd Thomas Warburtons kända maxim. Vilket givetvis inte betyder att hen bör överta redaktörens arbete. Eller förväntas göra det.
Sanningen är tyvärr den att en tafflig metafor i källtexten sällan blir bättre på målspråket heller, hur mycket författaren än skulle hoppas på motsatsen.
Så nästa gång ska jag bestämt lusläsa originalet ett varv till innan jag åtar mig uppdraget.
Då kanske jag klarar mig utan den där pepplåten också.
”En bok med ett knaggligt språk eller en sövande intrig ställer också översättaren inför överraskande utmaningar. Att överföra slarvigt skriven eller redigerad text till ett annat språk kan i värsta fall framstå som rena tortyren.”