Damernas lilla svarta blev en diger musiksamling storlek XXL

Ett mångsidigt och modernt sångurval, som samtidigt knyter band över sångargenerationerna. Det ligger mycket arbete bakom den nya samling damkörsmusik som utkommit i höst.

Finlands svenska damkörsförbunds nya sångbok är ingen lätt liten sak för aftonväskan utan en rejält tilltagen lunta på 524 sidor. I boken ingår både fina sånger skrivna för finländska damkörer som tidigare inte varit lätt tillgängliga, historiska sånger som varit i riskzonen att glömmas bort och också helt nya alster skrivna enkom för denna bok.

Att hitta bra repertoar för damkörer har inte alltid varit så lätt. Många dirigenter och sångare på fältet har själva komponerat och arrangerat aktivt. Erfarna körrävar som Ulf Långbacka, Johanna Almark och Jan Hellberg syns i den nya boken, men också yngre namn som Ida Olsonen, Andrea Eklund, Sabrina

Ljungqvist, Tomas Takolander och Cecilia Damström finns med. Urvalet i boken omfattar allt från bordsvisor till andligt, och musiken representerar ett brett genreurval.

Det ambitiösa bokprojektet svarar direkt på önskemål från fältet som framkom i kartläggningen Finlands svenska damkörsförbund gjorde då Jenny Stenberg-Sirén tillträdde som ordförande 2017. Förbundet har gett ut tunnare nothäften även tidigare, men denna satsning är den största hittills.

– På många håll upplevdes att det inte är lätt att hitta arrangemang för damkör eller att de som finns är för svåra, säger Jenny Stenberg-Sirén.

I Finlands svenska damkörsförbund samsas alla slags damkörer: unga och gamla sångare, stora och små körer, körer med snabb medlemsomsättning och körer där man sjunger i åratal, körer med sinsemellan olika profiler och behov. Då man träffas tar de gemensamma sångerna slut rätt fort.

Tendens till historielöshet

– De flesta av våra damkörer i dag är ganska nutidsorienterade, vilket är en fin sak. Men jag har upplevt en tendens till en viss historielöshet, vilket jag önskar att den här boken också skulle råda bot på, säger projektledaren Hanna Kronqvist, själv dirigent för damkörerna Eviva och Exaudio.

Att sjunga över generationsgränser är viktigt i förbundssammanhang och de äldre sångerna är ett kulturarv värt att ta vara på, trots att man hela tiden skapar nytt. Damkörerna har mindre historiskt traditionsbagage att bära på än manskörerna, på gott och ont.

– Fördelen är att vi är friare att göra vad vi vill. Damkörerna kan experimentera mer än många manskörer kanske vågar, säger Stenberg-Sirén.

Har damkörernas frammarsch gått hand i hand med kvinnans förändrade roll i samhället överlag, Hanna Kronqvist? – Det har den säkert. Man har kanske en annan uppfattning i dag om både damkören som instrument och om kvinnans rätt att uttrycka sig.

– Men damkören är ett instrument som existerar oberoende av vad de andra körformerna sysslar med. Vi behöver inte hålla på och jämföra oss med blandade körer och manskörer. Vi är här, oberoende av vad de gör eller hur deras historia ser ut. Damkören är ingens lillasyster eller ”sidekick”!

På manskörshåll har man sina klassiker samlade i den såkallade ”blå boken”, främst nationalromantiska hits av tonsättare som Jean Sibelius och Selim Palmgren. I Damernas lilla svarta kan man välja mellan allt från estniskt och sydafrikanskt till Ronja Rövardotters vargsång och Ultra Bra.

– De senaste 20–30 åren har damkörsrepertoaren exploderat i både bredd och höjd, det har hänt jättemycket. Vi har många arrangörer och kompositörer med jättefin förståelse för damkörens bredd och i vilka röstlägen rösterna klingar bäst.

Kärlek och potatiskok

För Damernas lilla svarta har man beställt helt nya sånger för damerna att bita i men också nyarrangemang av klassiker som Slumrande toner. Ett speciellt önskemål har varit hyllningssånger som passar olika sammanhang. Serenadkulturen har oftast varit stark i manskörer, medan damkörerna haft svårare att hitta ett passande tilltal.

– Det har mest handlat om långsamma, ljuva kärleksballader. Vi behöver också fart och fläkt samt sånger för olika slags uppvaktning, också för andra ändamål än att bara hylla en karl, säger Jenny Stenberg-Sirén.

I repertoarsökandet har man också rört sig frimodigt över språkgränsen till det finska Finland och tagit med allt från Toivo Kuulas Yksin,

skriven för hans blivande fru Alma Silventoinen och hennes tre systrar, till Anna-Mari Kähäräs och Juha Itkonens Laulu perunoiden kiehuessa. Vissa namn kanske inte är så kända i de finlandssvenska damkörerna. Hanna Kronqvist nämner till exempel tonsättaren och kördirigenten Mikko Sidoroff.

– Hans Ubi caritas är skriven enkom för boken: ett jättefint stycke som går att använda mångsidigt, beroende på gruppen. Säde Bartlings musik är inte alla körer heller så bekanta med ännu och hon skriver väldigt bra.

Vissa damkörer har haft starkare koppling åt det finskspråkiga hållet än andra.

– Att vi har med en hel del sånger på finska i boken är ett medvetet val. Jag tycker det är viktigt att vi också tar del av den finskspråkiga sångkulturen och traditionen, säger Jenny Stenberg-Sirén.

– Vi har framför allt tänkt på det musikaliska, många sånger som sitter väldigt bra för damkör råkar vara på finska. Vår körkultur är inte enbart finlandssvensk utan finländsk, säger Hanna Kronqvist.

– Också den svenska körtraditionen står många av våra körer nära, det är väl typiskt finlandssvenskt att ligga i mitten. Men vi får dra nytta av alla – det är ju det bästa tänkbara läget, säger Stenberg-Sirén.

Fördelen är att vi är friare att göra vad vi vill. Damkörerna kan experimentera mer än många manskörer kanske vågar.

Jenny Stenberg-Sirén