Jag tackar nej till miljoner

Jag har inte en massa schaber, som min far ibland kallade pengar. Men pengar är inte allt, vet de som har lagom av den varan.

En dag i november, då det råder full stiltje på Tölövikens spegelblanka yta och världen är en vag förnimmelse av den sommar som gått, är jag på väg till centrumbiblioteket Ode.

Jag stannar för att beundra Medborgartorget nedanför Riksdagshuset. Det icke kommersiella offentliga stadsrummet i hjärtat av Helsingfors omges av Musikhusets strama väsen, Finlandiahusets vita marmor, Sanomahusets glasfasad och konstmuseet Kiasmas välvda ytterlinje. Skattar mig lycklig för att jag bor i ett demokratiskt, hyggligt och välfungerande samhälle där jag får njuta av konst, musik, teater och opera trots tillfälliga krav på munskydd, social distansering och tre veckors lockdown.

Vid Sångträdet med den sjungande svarta gäddan dimper det ned ett e-postmeddelande på hyfsad engelska från det paradisiska men politiskt oroliga Elfenbenskusten. En kvinna som kallar sig Amina berättar att hennes far har gått hädan och att han före sin död gett henne det ansvarsfulla uppdraget att på bästa sätt förvalta och utveckla hans efterlämnade förmögenhet. Hon lovar guld och gröna regnskogar och det är inte småbatater gamlingen har skrapat ihop.

Jag känner ingen i Elfenbenskusten. Trots det får just jag denne nu avlidne mans egendom på 5 miljoner i uppdrag att förvalta. Det enda som krävs är att jag uppger bankkontonummer så att den sörjande dottern kan ösa in kontanterna. Visst är det märkligt att denna typ av humbugar fortfarande kan löna sig? Tror jag fick mitt första förvaltningsuppdrag, från Kenya den gången, redan 2005. Då rörde det sig om futtiga 3 miljoner. Med tiden har kapitalen vuxit betydligt och en och annan blir fortfarande lurad. Om så inte var fallet skulle dessa mejl knappast skickas längre.

Jag kan inte heller just nu, då virusrädsla ligger i luften, personligen resa ner och hämta stålarna från tropiska Elfenbenskusten för att slippa ge ut mitt bankkontonummer. Trots att novembermörkret snart omger mig får en enkel promenad runt Tölöviken mig att känna mig rik. Jag behöver inga miljoner från tropikerna för att uppleva höstens sista färgklickar – som vassens guldbruna vippor, vresrosens röda nypon och jolsterpilens ulliga vita bollar.

Jag raderar e-brevet och erbjudandet och signerar mitt kåseri i dag med det skämtsamma namnet Inga Schaber, alias