Beredskapslagen får vänta
Smittspridningen har ökat kraftigt i hela landet. Särskilt svårt är läget i Nyland och huvudstadsregionen. Regeringen gör sig redo för att införa beredskapslagen, men hoppas det inte blir nödvändigt.
Coronasituationen har på kort tid försämrats drastiskt. Det är just så en epidemi beter sig – när en viss gräns har överskridits går det väldigt snabbt. Enbart elva sjukvårdsdistrikt befinner sig nu på basnivå i smittspridningen, åtta sjukvårdsdistrikt är i accelerationsfasen, och två i samhällsspridningsfasen – Nyland och Päijänne-Tavastland. Alla svensk- och tvåspråkiga områden är antingen i accelerations- eller samhällsspridningsfasen.
Förra veckan, vecka 47, konstaterades över 2 500 nya fall, vilket är en ökning på mer än 900 fall jämfört med veckan innan. De flesta fall finns i Nyland och huvudstadsregionen. På onsdag konstaterades hela Nyland vara i spridningsfasen.
På torsdag uppgav Institutet för hälsa och välfärd THL att de nya fallen i hela landet är ungefär 500, vilket torde vara ett dagsrekord.
Statsminister Sanna Marin (SDP) deltog på torsdagen i presskonferensen om coronasituationen. Även det är ett tecken på att situationen är allvarlig samtidigt som det är ett sätt att återknyta till situationen på våren då statsministern och många andra ministrar regelbundet informerade, inte enbart medierna utan också folket direkt. Marins uttalade budskap var att det är dags för en uppryckning och att hon inte utesluter några åtgärder i kampen mot viruset, inte ens utegångsförbud.
En central prioritet är att se till att sjukvården klarar av sitt uppdrag och inte blir överbelastad. Det vore en verklig mardrömssituation om resurserna inte räckte till att ta hand om alla som behöver vård på sjukhus. I takt med att fler har smittats har också behovet av sjukhusvård ökat.
I våras var mantrat att platta ut smittkurvan och även då handlade det om att trygga sjukvården.
Beredskapslagen ger möjlighet att åsidosätta den vårdgaranti som annars gäller och att styra, rentav tvångskommendera, sjukvårdspersonalen på ett sätt som inte är möjligt med normal lagstiftning.
På våren aktiverades beredskapslagen i mitten av mars och återgången till normal lagstiftning skedde i mitten av juni. För att beredskapslagen ska kunna aktiveras förutsätter det att presidenten och regeringen tillsammans konstaterar att det råder undantagsförhållanden. Då man frångår normal lagstiftning får regeringen betydligt större makt och samtidigt åsidosätts många grundläggande friheter och rättigheter.
Under våren och sommaren beredde regeringen en hel del lagändringar, bland annat i lagen om smittsamma sjukdomar, för att ge regeringen juridiska möjligheter att införa en del restriktioner och begränsningar utan att aktivera beredskapslagen. En del av dem är tidsbegränsade.
Det är ett tveeggat svärd. Författningsexperter som Martin Scheinin och Kaarlo Tuori, som värnar om de grundläggande friheterna och rättigheterna för medborgarna, menar att det kan vara mer förödande att smyga in begränsningar i den vanliga lagstiftningen än att använda beredskapslagen, där varje förordning granskas av riksdagen. Vi vet att grundlagsutskottet i våras krävde förändringar i flera fall. Det visar att systemet fungerar.
Vi människor är inte jämlika inför coronaviruset. Ålder och de sjukdomar vi bär på påverkar den individuella risken. Men därtill finns en tydlig klasskillnad. Det handlar om vad man arbetar med och huruvida man kan distansjobba. Under epidemin har vi sett att de yrkeskategorier vi är beroende av för dels vård, dels vårt dagliga liv hör till dem som inte kan arbeta på distans – och som också har en låg lönenivå.
Därtill drabbas en högre andel invandrare än infödda finländare av covid-19. Det handlar varken om hudfärg eller om religion, men däremot om trångboddhet, stora familjer och tätt socialt umgänge. Det kan också handla om tilltron till myndigheter och hur informationen når fram. I till exempel huvudstadsregionen satsar myndigheterna på information på olika språk och den förmedlas också via olika invandrarsamfund.
Det är viktigt att fästa uppmärksamhet vid att riskerna varierar mellan olika befolkningsgrupper – och att samtidigt motarbeta fördomar och diskriminering.