Då kropp och knopp säger stopp
Finlands stelbenta, hierarkiska arbetsliv slår tillbaka mot både individ och samhälle.
Hur ska jag hålla i gång och orka på jobbet, grubblar den som upplever en opersonlig eller meningslös arbetsvardag. Rutinarbete passar somliga, men hos flertalet börjar fysiskt tunga eller mentalt monotona sysslor förr eller senare värka i själ och kropp. Är min utbildning ett dugg relevant ännu om 10–20 år, hur ska jag bevara min attraktionskraft på den alltmer ombytliga arbetsmarknaden, dryftar mången.
Finland har Nordens äldsta befolkning och kortaste karriärer. Den arbetsföra befolkningen krymper i rasande takt. Kring år 2060 beräknas mer än var tredje finländare ha fyllt 65, jämfört med en femtedel i dag. Vad värre är: i nordisk jämförelse är sysselsättningen bland äldre finländare låg. Den beräknade karriären i det finländska arbetslivet är 38,9 år i medeltal, jämfört med 42 år i Sverige och 45,8 år på Island. Dessutom uppger finländska 50–69-åringar som tar emot någon typ av pension men ändå fortsätter jobba låg arbetstillfredsställelse. Det tyder på en obalans mellan krav, belastning, resurser och motivation.
Välfärdslöftet krackelerar, pensionssystemet råkar i gungning. Illa kvickt behöver vi bli betydligt bättre på att ta hand om oss själva och varandra på jobbet, konstaterar den SFP-besläktade tankesmedjan Agenda i en färsk rapport. Men hur?
Låt oss erkänna fakta. En stel on-offattityd genomsyrar det finländska arbetslivet. Vi resonerar binärt, som en dator: antingen ett eller noll. Ett karikerat resultat av detta processoptimerande ingenjörsledarskap är brist på gråskalor och individuell anpassning – och en skeptisk inställning till deltidsjobb.
Det finns inga universallösningar. Via individcentrerad företags- eller organisationskultur och lyhört ledarskap går det att bygga förtroende och ställa rätt krav. Ett idealiskt ledarskap är åldersmedvetet, anpassbart till olika livsskeden. Anställda som upplever att de har en tydlig roll löper mindre risk att bli utbrända eller cyniska. Att skapa trivsel, motivation och en känsla av mening hänger också samman med lokalt beslutsfattande på arbetsplatserna. Varje euro vi satsar på proaktivt, förebyggande arbete ger besparingar på rehabiliteringsfronten.
Kunskap föråldras, men också personliga attityder måste hållas à jour. Vi svarar själva för balansen mellan privatliv och arbete, för att hålla oss i form och be om fortbildning, hjälp och omplacering vid behov. Utan självkännedom börjar vi lätt vila på lagrarna. Tar du ansvar som anställd, påverkar du saker i positiv riktning, vågar du påtala brister och presentera egna lösningar? Är du nyfiken och villig att utvecklas, eller slumrar du in i en törnrosasömn i din egen bekvämlighetszon?
Arbetsmarknaden är brutal, likt Tinder. I slutändan ansvarar individen för sitt eget marknadsvärde, för marknadsföringen av det personliga varumärket. Vår traditionellt auktoritetsbundna kultur spottar fram följare som rättar sig i ledet och lyder överordnades instruktioner, snarare än självstyrande individer och ledare.
Finland måste förmå folk att fortsätta jobba efter den officiella pensionsåldern. Många friska tankejobbare fortsätter gladeligen extraknäcka som konsult länge efter ha fyllt 70, medan skiftes- och nattjobbare, eller vårdare som lyft äldre i årtionden, förståeligt nog suktar efter pensionering vid första tillfälle. Här behövs en kulturrevolution, där vi slutar stirra mekaniskt på åldern som ett bäst före-datum. I Japan finns en växande skara aktiva pensionärer som sysslar med arubaito, extraknäck på deltid. I Finland verkar den beryktade pensionsslussen i rakt motsatt riktning. Ur den aktive, arbetssugne pensionärens synvinkel kan skattesystemet ibland bli till ett lapptäcke, så att arbetsinsatser i praktiken straffar sig.
Ett land med extremt låga födelsetal och krympande befolkning måste likaså öppna gränserna för arbetskraftsinvandring och stimulera unga, karriärstressade vuxna att bilda familj. Hemvårdsstödet förblir en kvinnofälla. Finland behöver vidga sina vyer på många fronter. Orkar vi, vill vi?