De populistiska partierna företräder i dag samhällspolitikens nya normala

POPULISM Försöker man förstå Sannfinländarna på det sätt som Ulf Gustafsson gör i sin insändare (HBL Debatt 20.11) misslyckas man lika bergsäkert som samhället misslyckats med sin uppgift att fostra samhällets så kallade resurssvaga olycksbarn till harmoniska individer.

Den högerextremistiska hat- eller våldspropaganda som insändaren pekar på förekom i Finland vid ingången till 1930-talet, då de österbottniska böndernas våldsbejakande Lapporörelse ville göra Finland till en spöknippestat enligt italiensk modell.

Visst är det samhällets misslyckanden som ger populism och högerextremism dess näring, men det finns ingen naturlag som säger att högerextremistiskt styre alltid föregås av populism. Jag kan dock föreställa mig att det finns de som håller sig med demoner i något av skåpen där hemma i ett försök att uthärda den harmoniska vardagen.

Ett av de mest flagranta högerextremistiska äventyren i Europa var nazisternas maktövertagande i Tyskland efter första världskriget på 1930-talet. Första världskriget, som bröt ut 1914, var i sig ett sammanbrott för den europeiska civilisationen. Sammanbrottet fick sin fortsättning i ett misslyckat fredsavtal 1919, en misslyckad Weimarrepublik med dess misslyckade författning, vars så kallade diktaturparagraf kom att spela en avgörande roll vid maktövertagandet.

Det hela blev inte bättre av att den tyska ekonomin bröt samman trots de stora lånen från USA och England och trots att den tyska krigsskulden avskrevs. Den världsomfattande depressionen, som fick sin början i USA 1929, kom att drabba det krigshärjade Tyskland synnerligen hårt.

Helt plötsligt fanns det i Tyskland miljoner sysslolösa unga och miljoner flyktingar som tvingats lämna sina hem. De bildade en potentiell kraft att utnyttjas av dem som brottades med problem förorsakade av profitkvotens fallande tendens. Och den kraften utnyttjades också. Hänsynslöst.

I de västliga demokratierna har populism uppfattats som en kortvarig proteströrelse med en tunn ideologi. Populism anses uppstå då de traditionella partierna inte längre förmår tilltala sina väljare. Utmärkande är uppfattningen om samhällets indelning i hela två antagonistiska intressen – folkets sunda och elitens korrupta.

Veikko Vennamo grundade Finlands småbondeparti redan 1959 såsom ett agrarpopulistiskt parti. Alltför många småbönder hade marginaliserats då det finländska samhället i snabb takt förändrades till ett urbant industrisamhälle efter att ha varit ett samhälle med starka agrara förtecken. De i Danmark och Norge grundade framstegspartierna i början av 1970-talet motsatte sig för sin del välfärdsstatens skattepolitik.

De ovannämnda partierna var traditionella ledarcentrerade populistiska partier som snabbt marginaliserades. Sverigedemokraterna grundades

Det räcker inte längre med att försöka förstå populisterna. Det gäller att också lyssna till dem.

mot slutet av 1980-talet, men dess högerextremistiska image höll partiet i marginalen i decennier.

Det var sedan nationalismen och invandringsmotståndet som gav de nordiska populistiska partierna deras framgångar och deras politiska inflytande. I dag företräder de samhällspolitikens nya normala. Det räcker inte längre med att försöka förstå populisterna. Det gäller att också lyssna till dem.

Som finlandssvensk är jag givetvis djupt medveten om vilken betydelse den känsliga språkfrågan har för samhällspolitiken, men då jag alltid kommit att röra mig i en mångspråkig omgivning hör jag nog inte till dem som ringer till polisen då någon i min närhet nynnar på ”nunnuka, nunnuka ...”.

Till märkvärdigheterna vid första världskrigets utbrott hör den germanofobi som i Storbritannien tog sig närapå hysteriska former och tvingade kungafamiljen att byta huset Sachsen-Coburg-Gothas namn till namnet Windsor. Dåvarande överbefälhavaren för Storbritanniens sjöstridskrafter, sjölord Battenberg, tvingades för sin del att avgå på grund av sitt tyska släktnamn, men för att trygga karriären för sin son, bytte han sitt tyska släktnamn till Mountbatten.

Att sonen i fråga på 1950-talet föreslog att kungahuset Windsor skulle anta namnet Mountbatten framstår närmast som lustigt. Drottning Elizabeth II sade dock nej, men prins Philip tog namnet.

Det är givetvis osannolikt, men man kan alltid inbilla sig att idén till namnbytena kom från namnförfinskningens Finland i anslutning till Snellmans 100-årsdag 1906. Det var visst då släktnamnet Friberg blev Vapaavuori.

CORONAKRISEN I HBL har presenterats starka ställningstaganden om hur coronapandemin har åtgärdats. Skall vi ha starka begränsningar eller inte för att bekämpa smittspridningen? I en demokrati är det de demokratiskt valda politikerna som skall ta ställning till i vilken mån det bör göras begränsningar i rörelsefrihet och andra inskränkningar i det normala livet för att begränsa pandemins utbredning. Ekonomiska och andra skador av begränsningarna bedöms då mot hälsonyttan av åtgärderna.

I den nuvarande regeringen har SFP framfört en återhållsam linje medan däremot till exempel socialdemokraterna mera gärna ser strikta linjer. Det är härvid inte kanske riktigt att beskylla regeringen för de ställningstaganden den fattar om de inte motsvarar den egna åsikten, som inte nödvändigtvis är bättre än någon annans. Våra demokratiskt valda politikers uppgift är att fatta sådana beslut som de anser är bäst för Finland och oss. Vi kan bara hoppas att de gör så. I kommande val kan vi sedan ge vår röst till ett sådant parti som bäst svarar mot våra personliga åsikter.