Byggmästars oförtröttliga kärleksteater
Vox amoris är en diktsamling som är lite svår att följa och som möjligen har gått lite för snabbt att skriva. Men en liten undersam explosion är det ju också, varje gång Byggmästar ger ut en bok.
POESI Eva-Stina Byggmästar Vox amoris Marginal 2020
Ännu en akt i Eva-Stina Byggmästars oförtröttliga kärleksteater: Vox amoris heter hennes nya diktsamling. Den här gången tilldrar sig de erotiska och språkliga krumelurerna i fäbodsmiljö, möjligen skärgårdsösterbottnisk, med en rekvisita av trasmattor, folkdräkter, höskullar och kossor. Men så finns också en helt annan dramaturgisk parameter: schackpjäser, spelbräden, rutor: ”hon är den som spelar / den som flyttar pjäserna”. Hur ska man nu tyda detta? Kanske som kärlekens å ena sidan saliga röra, å den andra dess regelstyrda, närmast geometriska förlopp. Troligen också som en mycket byggmästaraktig emfas på kärlekens båda led: kär och lek. Känslor och spel.
På baksidan heter det att ”Vox amoris gestaltar en möjlig hemkomst.” Tja. Eller motsatsen: flykt, rastlöshet – hjärtan som ”sätter av i galopp / åt alla / håll samtidigt”, ”go for it! inte ett ögonblick / att förlora släpp allt och gå / följ den du måste följa”. Det är en livsbejakande virvelvind som ibland går ut över kvaliteten. Åtminstone upplever jag att det är något godtyckligt i hur vissa dikter faller ut rent formellt. Man tänker att man skulle kunna skaka om hela boken, ungefär som en sådan där glaskupa med snöflingor, och det skulle inte bli så hemskt stor skillnad.
Den byggmästarska särarten ligger förstås delvis i just detta: intensiteten, färgstyrkan och rörelsen är viktigare än konturen och tyngden. Det betyder inte att dikterna faller sönder hur som helst, bara att de spretar och gärna byter spår, gärna med muntra eller bara knasiga krumsprång. Poeten kan också rullla sig i lantbruksvokabulär, så att det nästan ser ut som ett annat språk än svenska:
boss vippor från smolk halm stickor spån
rågkärv vid rågkärv så långt ögat når
fnitter krumbukter ögonkast över axeln i kärrlider ria lider bod stall och härbre
En av Byggmästars tillgångar, i vilket fall något som starkt bidrar till hennes unika stil, är den till synes bekymmerslösa blandningen av uppriktighet och skådespeleri, innerlighet och utstyrsel. En kyss är alltid också scenisk; har sin koreografi och dekor: ”i mitt hjärta: drottningarna hånglar upp varann / mot fähusväggen medan korna ser på det är / inte en dag för tidigt inte en natt”.
Detta hångel förekommer lite varstans i Vox amoris, kan nog nästan sägas vara samlingens röda tråd, i en diktsamling som annars är lite svår att följa och som möjligen har gått lite för snabbt att skriva.
Grövre än så blir aldrig Byggmästar, i själva verket är hennes lesbiska passionsskildringar och -fantasier om inte direkt pryda så i alla fall ganska städade. Ibland, tänker jag, kanske också säkrade, bakom lekfulla bildspråkspiruetter. De återkommande hänvisningarna till spelplaner och rutnät bidrar också till en lite abstrakt och distanserad karaktär, även om kärnan är het – som en vedspis, som det heter om den älskade i en dikt; ”en nova av begär”. En liten undersam explosion är det ju också, varje gång Byggmästar ger ut en bok.