Grön statsminister och svarta svanar
1991 är en bok som inte verkar veta vad den vill. Här blandas hårda ekonomiska fakta med anekdotisk utfyllnad i en framställning recensenten Torbjörn Kevin inte blir klok på.
FACKLITTERATUR
Esko Aho
1991 – mustien joutsenten vuosi Otava 2020, 281 sidor
Esko Aho (statsminister 1991–95) har efter en längre tystnad återvänt till 1991 – året då han som 36-åring tillträdde som statsminister, Sovjetunionen imploderade, ex-Jugoslavien brann, Nokia nästan såldes till konkurrenten Ericsson, Finlands bnp störtdök, och landet knöt marken till ecun (första steget in i EG/ EU).
Aho ser 1991 som en brytpunkt, vars hantering ger oss möjligheter att förstå Finland av i dag. Det är fullgod orsak att skriva en bok, även om Aho tyvärr nöjer sig med blygsamma försök i den riktningen. Han har haft att ösa ur. Coronavåren gav honom tid att återvända till ”tusentals böcker och mappvis med annat material”.
Han har gett boken undertiteln ”de svarta svanarnas år”. Det ger en vink om att dagens Aho gärna ser den oerfarne statsministern ställd inför osannolika händelser med omfattande konsekvenser (en av många definitioner av termen svarta svanar). Startläget var hur som helst ett rejält motlut. Givet den massiva kritik som regeringen Aho utsattes för är det förståeligt att Aho har burit på ett behov av att hyfsa bilden.
Regeringen Aho (Centern, Samlingspartiet, SFP och Kristliga förbundet) var den första borgerliga regeringen sedan 1966. Basen i sig var en provokation i det korporativistiska Finland. Samtiden tillskrev följaktligen gärna den unga statsministern och den borgerliga basen rollen som ekonomisk-politiska klåpare som förde landet in i mörkret 1992–93. Med Iiro Viinanen som frispråkig finansminister blev regeringen Aho avskydd av facket. I praktiken krattade den nästan från början manegen för oppositionen. SDP och Paavo Lipponen (statsminister i åtta år efter Aho) kunde tryggt invänta valdagen.
FB:s agerande
Men varför en bok om 1991 nu, och inte nästa år när regeringen skulle fylla jämna år? Aho vill sannolikt portionera ut sina mappar. Vi kan i så fall se fram emot fler böcker om bland annat Finlands väg in i EU och Centerns – och Ahos – avgörande roll i den processen. Låt oss hoppas att Aho ägnar dem mera tid.
1991 är nämligen en bok som inte verkar veta vad den vill. Här blandas hårda ekonomiska fakta med anekdotisk utfyllnad i en framställning jag inte blir klok på. Det är för all del nyttigt att bli påmind om hur alla ekonomiska mätare närmade sig eller stod på rött redan när regeringen tillträdde. Personligen minns jag fackens strejkvåg som riktad uttryckligen mot en borgerlig – och följaktligen icke-önskvärd – regering. Många strejker hade dock sin upprinnelse i tiden innan, liksom många andra hinder Aho & Co ställdes inför.
Aho är inte ute efter att visa att han hade rätt. Men det är inte heller motsatsen som mejslas fram. Skrytsam är han dock inte. Han verkar mera förvånad än förnärmad över att Finlands Bank agerade starkt och envist mot en sänkning av markens värde vid ecu-kopplingen under regeringens första månader. Den enda person som framställs i negativ dager är – förutom Paavo Väyrynen – följaktligen FB-chefen och Ahos trätobroder Rolf Kullberg (”Han tolkade politiska frågor instinktivt och av den orsaken ofta felaktigt.”) Aho tvingade senare fram Kullbergs avgång.
Den uteblivna devalveringen på våren ställde hösten 1991 regeringen och facket inför en problematik som blev vardag med EU-anslutningen: När valutan inte kan devalveras måste konkurrenskraften tryggas med så kallad intern devalvering, sänkta löner och anpassning via nedskärningar. Modellen provkördes hösten 1991. Den fungerade inte.
Kalla siffror
För regeringens del kulminerade armbrytningen i att de större facken i FFC sade nej till ett medlingsförslag framburet (men inte framtaget) av SDP-ikonen Kalevi Sorsa. Metall och Pappers fällde det famösa samhällsfördraget, marken devalverades, regeringen slickade sina sår medan fackbossarna förkunnade att de hade valts för att höja, inte sänka, lönerna. Lakoniskt undrar Aho om de fackliga ledarna inte kände till vem som i sista hand får stå för kostnaderna för en devalvering.
Mot detta ställer Aho kalla siffror: lönerna hade 1990 stigit nominellt med tio procent (reellt med tre) och bnp för de fem första månaderna 1991 hade stannat på minus 7,7 procent. Detta alltså innan Aho ens hade svurits in som statsminister.
Till detta kom att regeringen Holkeri (1987–91) ännu senhösten 1990 formligen öste in extra utgifter i budgeten för 1991 – trots att man var informerad om att ekonomin hade börjat tappa fart. Saml och SDP – inte minst statsminister Holkeri – ville bana väg för fortsatt regerande per samma bas. Valet gav dem inte chansen. Holkeri kompenserades en aning med att Aho & Co väntade några dagar, så att regeringen Holkeri hann slå regeringen Sorsa (1983–87) med två dagar. Fåfänga på högsta nivå.
Lätt om tungt
Att se 1991 som de svarta svanarnas år är inte långsökt. Men Aho problematiserar inte, han refererar, citerar politiska biografier, tidningar (HS), strör in lösryckta anekdoter utan stödande funktioner. Aho har skrivit en lätt bok om ett tungt år. Det kan man göra.
Men jag saknar resonemang om vilka förutsättningar en borgerlig regering över huvud taget hade efter decennier av rödmylla och – strax innan – urban legering av Saml och SDP. En mer problematiserande infallsvinkel på varför Sorsa-avtalet inte fick en chans. Om relationen mellan Finlands Bank (penningpolitiken) och regeringen (finanspolitiken). Det är som om ”mappvis” med anteckningar och dokument har innehållit rutininformation.
Denna första del av en trolig serie böcker om ”den unge statsministerns lidanden” har en tajmning som ligger rätt med tanke på presidentvalet 2024.
Bokens konturlöshet öppnar därför för spekulationer. Jag är den första att peka finger mot en politikjournalistik som i tid och otid lyfter fram presidentfrågan. Finland är dessutom de politiska biografiernas land. Men denna första del av en trolig serie böcker om ”den unge statsministerns lidanden” har en tajmning som ligger rätt med tanke på presidentvalet 2024. Inga partier har uppenbara kandidater för det racet. Ahos tajmning och – inte minst – kalibrering av boken placerar honom därför i mina ögon i samma kategori av potentiella presidentkandidater som avgående borgmästaren i Helsingfors Jan Vapaavuori. Det blir bokfyllda år framöver.