Tv-serie om schack gör succé
The crown har fått se sig slagen av en annan drottningserie i höst – The queen’s gambit, en serie som inte bara är en av Netflix mest sedda just nu, utan också fått försäljningen av schackspel att skjuta i höjden.
Kan man göra fängslande drama om schack? Är det ens tv-mässigt? Svaret är: man kan och det är! Miniserien The queens gambit med Anya Taylor-Joy i huvudrollen är höstens osannolika tv-succé.
DRAMASERIE The queen’s gambit
7 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus och regi: Scott Frank efter Walter Tevis roman. I rollerna: Anya Taylor-Joy, Bill Camp, Moses Ingram, Isla Johnston m.fl.
The crown i all ära, men Netflixserien om den brittiska drottningen får se sig slagen av en serie om helt andra drottningar, The queen’s gambit, en serie om schack. Den är inte bara en av de mest sedda serierna på Netflix just nu, utan strömningstjänsten uppger att den är dess mest sedda minidramaserie någonsin. Den första månaden ska över sextio miljoner hushåll ha sett televiseringen av Walter Tevis roman med samma namn från 1983. För manus och regi står Scott Frank, liksom Tevis en hängiven schackspelare.
Det är fråga om en uppväxtskildring som tar oss till schackens värld via hjältinnan Beth Harmon (Anya Taylor-Joy), en föräldralös flicka som hamnar på barnhem där hon visar sig ha en briljant begåvning för brädspelet. Serien följer henne under hennes uppväxt på sextiotalet, då hon avancerar genom schackmästerskapens olika nivåer mot världstoppen.
Själv sin värsta fiende
Anya Taylor-Joy gestaltar Beth med fängslande närvaro och en intensitet i blicken som döljer en hel del ilska. Hon är den ensamma hjältinnan som möter en hel del sexism i en helmanlig värld, men det är hon själv som är sin värsta motståndare och fiende. Hennes akilleshäl är hennes missbruksproblem som samtidigt gör henne sårbar och mänsklig och möjlig att relatera till för tittaren.
På ett plan är det en klassisk hjältehistoria vi bjuds på; i Beth Harmon har serien en hjälte där superkraften denna gång inte är övernaturlig utan en realistisk om än fullkomligt genial schacktalang. Serien bjuder på få, om ens några, så kallade onda karaktärer. I stället är det många som rycker in för att hjälpa och stötta Beth – och den möjligen aningen svartvita persongestaltningen tippar över åt det ljusa och goda hållet.
Tittarsuccén handlar också om hur serien skildrar schack som ett nervkittlande och psykiskt pressande strategispel. Förtätade är scenerna från schackturneringarna där Beth och hennes motståndare sitter framför varandra vid brädan, och gör drag efter drag medan klockan tickar. Av schackexpertisen har serien fått beröm för hur den skildrar spelet, men det funkar också åt andra hållet; också den oinsatta hänger med i matchscenerna där det som händer på brädan reflekteras i skådespelarnas ansikten.
Ryssen inte skurk
Trovärdigt har serien också ansetts skildra schackvärlden, exempelvis mängden litteratur som finns tillgänglig för den som vill snöa in sig på olika drag och strategier, och det vill avancerade spelare. För att inte tala om hur matcher på elitnivå analyseras både i tidskrifter och böcker och av spelarna sinsemellan. Att serien lyfter fram schacken för en bredare publik har föga överraskande lett till att försäljningen av schackspel skjutit i höjden, och många tomtar lär komma med sådana paket i år.
Ytterligare en orsak till seriens framgång är att den är så rasande läcker. Den bjuder på rena festen i form av chica kläder och sextiotalsmurriga (hotell)miljöer. I övrigt finns här inte många hänvisningar till den övriga världen. Den främsta tidsmarkören är Sovjetunionen som hemvist för de mest framstående och fruktade spelarna, men någon nationalism eller rysskräck hemfaller serien inte till. I den mån här finns en politisk udd riktas den mot den egna administrationens försök att få schackspelare att gå sina politiska ärenden.
Hon är den ensamma hjältinnan som möter en hel del sexism i en helmanlig värld, men det är hon själv som är sin värsta motståndare och fiende.