Nalle har ett museum för privat bruk
I det nedlagda stationshuset i Skogböle i Pojo verkar numera ett privat museum. Där har kroglegenden från Ekenäs, Nalle Lindqvist, samlat föremål som han gillar, allt från gamla skivspelare till restauranginredning. I övre våningen har Lindqvist byggt två modelljärnvägar, ute på gården finns ett lite större tåg och bakom häcken passerar de riktiga tågen en gång i timmen.
Den som fortfarande saknar Ekenäskrogen Gästis bardisk måste numera söka sig till Skogböle station i Pojo. Här finns också en hel servis från Strandhotellet och många minnen från Gnägget och Knipan. Krögarlegenden Björn ”Nalle” Lindqvist har ett helt museum intill stationsbyggnaden där han bor.
”VARNING FÖR BJÖRN” står det på stoppskylten vid infarten till Nalle Lindqvists tomt. Det är ingenting man behöver ta bokstavligt, här bor en drygt 80-årig lugn och sympatisk samlare. Han förvarar sina tankar och minnen i flera byggnader kring det gamla stationshuset i Skogböle. Det är hans andra museum, och det växer fortfarande.
Som mest hade Nalle Lindqvist ett halvdussin restauranger. I en konkurs för trettio år sedan förlorade han allt, inklusive det nybyggda Strandhotellet och det museum han jobbat ihop under ett par decennier. Då skingrades en lång rad gamla bilar inklusive en röd dubbeldäckare från London, massor av vevgrammofoner och gamla lantbruksredskap. Nu har han byggt upp en ny och lite annorlunda samling.
– Efter en konkurs tänker man inte klart. En del av föremålen skulle jag säkert ha kunnat köpa tillbaka, men det fanns mera akuta saker att tänka på.
I stället började han från början. Nu består samlingen av föremål som är historiskt viktiga för honom och regionen, men också saker han helt enkelt tycker om.
– Samlarivern är en sjukdom, men den som har den lider inte av den själv. Samlaren njuter av att vandra omkring bland alla saker. Det är de efterlevande som småningom lider, skrattar Lindqvist.
– Jag tror inte att mina två döttrar har något intresse av att ta över alla byggnaderna och allt som finns i dem. Småningom blir det nog dags att tänka på museets framtid, konstaterar han medan vi sitter på en gammal mahognysoffa som från början stått fylld med flytvästar på restaurangbåten Sunnan.
Ekenäshistoria
Den huvudsakliga museibyggnaden på omkring 150 kvadratmeter byggde han ursprungligen för den kinesiska djonk som dominerar ett av rummen. Delvis blev det ändå ett Ekenäsmuseum, för Nalle har lyckats bevara detaljer från flera gamla hus. De äldsta kunde han i sista minuten rädda från Café Lindholm, som på sin tid gick under namnet Lilla fördärvet.
– Jag råkade gå förbi när rivningsgubbarna jobbade och fick ägarinnan att stoppa arbetet tills jag fått med mig några utsirade hörndetaljer. De är det enda som bevarats av hela byggnaden, säger han.
Detaljerade miniatyrmodeller av restauranger och andra byggnader i Ekenäs har tillverkats av Cecilia Rönnberg och ställts ut i museet. Ännu fler byggnader i mindre format finns bland miniatyrjärnvägarna uppe på andra våningen.
Museet innehåller naturligtvis en omfattande restauranghistoria. Det nyaste tillskottet är ett helt litet hus, biljettkiosken från restaurangbåten Sunnan som Nalle inrett till ”bybutik” för att påminna om hur många små
handelsbodar det fanns i trakten förr i tiden.
Musik är en viktig del av restaurangverksamheten.
Här kan han spela tidsenliga låtar från Gnägget på den gamla danska kvalitetsbandspelare som fortfarande fungerar. Samtidigt kan besökaren beundra intarsiafönstret som Hultmans bryggeri placerade på Gästis, ”de törstandes oas”. Här finns också detaljer från Bar Olivia i Strandhotellet, till exempel den handsnidade skylt som Erik Söderström tillverkade.
– Jag hade fyra restauranger med levande musik, och lärde mig snabbt att man skulle anlita östeuropeiska band om man ville få allt att fungera. Jag har fortfarande kontakt med folk som spelade på mina krogar och blev nyligen inbjuden till Polen. Tyvärr
kan man ju inte resa så mycket just nu, så det får vänta, säger han.
Maritimt kostar mera
Gamla skivspelare, telefoner, kameror, symaskiner och motorsågar i all ära, det objektivt sett mest värdefulla i museet är antagligen alla föremål med fartygsanknytning. Ett nakterhus i gott skick kostar lätt 5 000 euro, och Nalle har tre sådana. Fartygstelegraferna som användes mellan bryggan och maskinrummet är också begärliga. Många andra skeppsdetaljer likaså, vilket båtintresserade är väl medvetna om.
Så sent som 2019 sålde Nalle sin restaurangbåt Sunnan och seglade den själv till Åland där den numera ligger. Han slutade ändå inte jobba, nyligen ”sommarjobbade” han på Knipan och han kommer eventuellt att göra det nästa sommar också. Livet kretsar numera ändå mest kring museet, som han håller för sig själv.
– Vill man komma hit är det förstås bara att ringa. Jag har inga öppettider, det skulle bara innebära extra arbete utan någon riktig ersättning.
Den inställningen delar han med en stor mängd finländska samlare. Det finns privatmuseer lite varstans i landet, men vill man driva dem kommersiellt krävs det rätt stora investeringar som man aldrig får tillbaka. Det behövs övervakning, säkerhet, bemanning och en viss standard på byggnaderna.
Tågen passerar en gång i timmen. Det hinner bullra ett par gånger från rälsen innan HBL:s team tackar för sig. Det duggregnar. Nalle har löv att räfsa.