Hilkka Olkinuora i I dag-kolumnen,
Livet har blivit en adventskalender. Vårt planerande, kontrollerande, omnipotenta människosläkte har blivit tvunget att bokstavligen ta en dag och ett ögonblick i sänder. Varje morgon som gryr är en lucka som vi öppnar, utan att riktigt veta vad som står framför oss.
Den första december. En klassiker. Som första januari, då alla börjar ett bättre liv. Som första maj, då våren gör entré. Som första juni, bekymmerlöshetens första dag. Som första september, då vi alla blir duktigare. I dag öppnas första luckan i julkalendern. Julkalendern är i sig intressant kulturhistoria. Vi får tacka lille Gerhards klyftiga mamma i Stuttgart, som för 140 år sedan underlättade fyraåringens otåliga väntan med att baka tjugofyra kakor och låta honom äta en per dag tills julen kom. Gerhard i sin tur utvecklade idén och blev pappa till den första tryckta adventskalendern.
Ja, just adventskalender är egentligen det korrekta namnet. Idén är ju att få stöd för att fokusera på resan, inte enbart målet. Advent betyder närma sig, att ta sig tid på vandringen. Men då livets hjul snurrade snabbare är det inget under att även den kära kalendern fick ett alternativt namn.
Kyrkan kämpar tappert för att behålla adventens, även lilla fastan kallad, meditativa mening. Det är därför man till exempel inte klär kyrkorna i tomterött under adventstid, utan i självrannsakans violetta färg. Men även kalendervis har kyrkan tappat mark: Väldigt få kalendrar börjar nu för tiden från kyrkoårets början, första advent, utan just den 1 december. Det blir billigare att inte göra nya kalendrar med nya luckor varje år.
Den globala kalenderproduktionen har exotiserat bilderna och berövat oss de självklara motiven, som Finlands flagga på självständighetsdagen. Återstår att se när vi blir multikulturella nog för att här köpa en kwanzaa- eller hanukkakalender.
Julkalendern gick även i bräschen för de nu hajpade digiskutten. Tv-kalendern, den alltid ivrigt påtittade och kommenterade, fyller nu sextio år i Sverige; vår egen är tre år yngre.
Samhällets konsumism och kommersialism får också ett bra uttryck i det ursprungligt anspråkslösa konceptet. Påvra pappluckor räcker inte. Vi har avancerat via barnens godis- och chokokalendrar till vuxnas kalendrar med ölsorter, smink eller sexleksaker – i och för sig logiskt för oss lekfulla, evigt unga hedonister som hade lösgodisbar och lekar på bröllopsfesten.
Men i år är det en annorlunda advent, och det kommer att bli en annorlunda jul. Hänger trotjänaren med?
Ja! Livet har blivit en adventskalender. Vårt planerande, kontrollerande, omnipotenta människosläkte har blivit tvunget att bokstavligen ta en dag och ett ögonblick i sänder. Varje morgon som gryr är en lucka som vi öppnar, utan att riktigt veta vad som står framför oss. Vi kan ju gissa att bakom ett fönster döljer sig en tomte eller ett ljus, och luckan på granens topp är en stjärna – men vi vet det icke.
Det krävs mycket ödmjukhet att leva sitt liv lucka för lucka, dag för dag. På så sätt har adventtidens grundläggande mening kommit tillbaka. Men låt oss också tänka tillbaka på barndomens spännande morgnar, då varje öppnad lucka kom med överraskning och upptäckarglädje. Låt oss nu i dessa märkvärdiga, mörka tider ta dem tillvara. Låt oss trots allt låta livet överraska – även överrumpla – oss med glädje.
"Väldigt få kalendrar börjar nu för tiden från kyrkoårets början, första advent, utan just den 1 december."
HILKKA OLKINUORA
är ordbrukare och präst