Välfärdsområdena måste ha rätt att frigöra sig från för dyra avtal

VÅRD Solidaritet, demokrati, jämlikhet och rättfärdighet är de livsviktiga principer som bär upp vårt samhälle och vår välfärdsstat. De utgör också grunden till det nya förslaget till reform av det finländska social- och hälsovårdssystemet som regeringen Marin har lagt fram.

I debatten har många borgerliga politiker och intresseorganisationer som representerar vårdjättarnas omättliga vinstintresse gråtit krokodiltårar. De har felaktigt försökt påstå att vårdreformen försöker utestänga privata aktörer.

Det enda som står stadgat är att det offentliga måste ha ett tillräckligt organiseringsansvar. Det betyder att den offentliga sektorn måste ha tillräckligt med personal, kompetens och resurser för att trygga tillräckliga social-, hälsovårdsoch sjukvårdstjänster. Exempelvis kompletterande köpta tjänster av tredje sektorn är fortfarande möjligt med regeringens vårdreform.

Däremot är det viktigt att välfärdsområdena har rätt att frigöra sig från odemokratiska, långfristiga och möjligen för dyra avtal med privata serviceproducenter. Avtal som slutits med kommuner och som inte kan tvingas på de nya välfärdsområdena.

Det är i och för sig sant att förra borgerliga regeringens riskfyllda bolagiseringskrav och plan att överlåta stora delar av vårdsektorn till de vinstdrivna vårdjättarna är ett minne blott med SDP som statsministerparti. Det kanske förargar en och annan börsnoterad vårdjätte som inte fick växa sig större. Men inom Finlands svenska unga socialdemokrater (FSUD) är vi stolta över att samhällsintresset segrade över vinstintresset i denna reform.

Vårdreformen är visserligen en kompromiss med många olika partier. Inom FSUD ser vi fortfarande en befogad risk att avtal slutna med stora vårdjättar tillåts fortsätta. Avtal som är belastade med många problem och orimliga hyresavtal. Därtill är risken stor att vårdjättarnas marknadsinflytande växer genom fusioner och nya omfattande upphandlingar av grundservice, vilket är något som även myndigheter som ansvarar över konkurrensövervakning och regionalförvaltning slagit larm om. Regeringen måste hålla sig ajour med denna utveckling och modigt vidta flera åtgärder som tryggar den offentliga sektorn och vår gemensamma välfärd.

Däremot är SFP:s och SU:s senaste ageranden inte trovärdiga i debatten om vårdreformen.

Däremot är SFP:s och SU:s senaste ageranden inte trovärdiga i debatten om vårdreformen. Med ena handen har de anklagat regeringen som de själva sitter i när det gäller finansieringsmodellen som de själva hjälpte utforma (HBL 26.9.2020) medan de har skyddat vårdjättarna med den andra handen i de tvåspråkiga kommuner som de styr (som Jacob Storbjörk och Elin Härmälä påvisar i en insändare till Österbottens Tidning 26.9.2020). Lyckligtvis är det snart kommunalval och då finns möjlighet att byta ut våra beslutsfattare.

Vi inom FSUD har däremot varit konsekventa i att framhålla den offentliga sektorns ledande roll och erkänna det viktiga arbetet som görs varje dag inom den offentliga socialoch hälsovården. Det är en styrka och trygghet i vardagen. Det har vi sett inte minst med covid-19-krisen där kontrasten till det amerikanska privata vårdsystemet är märkbar och skrämmande. Vi inom socialdemokratisk ungdom fortsätter slå vakt om den offentliga vården som garanterar alla rätt till god vård och omsorg.

KAJ KORKEA-AHO

Det mesta har sagts om svenskarnas säregna och nonchalanta förhållningssätt till pandemin, men det är surrealistiskt att se det med egna ögon.

En skräckfilmsscen utspelade sig på ICA Supermarket i Visby: I fruktavdelningen hade ett gäng äldre samlats, det var kryckor och en rollator och benvita pippiflätor. De samtalade och skrattade medan folk valde klementiner och klämde avokador alldeles bredvid. I hela mataffären var jag den enda med munskydd.

Samma morgon stod det i Gotlands Tidningar att fyra människor avlidit i covid-19 på Visby lasarett det senaste dygnet. Det bor knappt 60000 människor på Gotland, ungefär lika många som i Rovaniemi eller Seinäjoki. Siffrorna kröp långsamt över skinnet in i mitt medvetande: Jag tänkte att nästan alla i Visby måste känna någon som känner någon av de fyra som dött det senaste dygnet. Så vad fan höll det glada pensionärsgänget på med? Skräckfilmens tredje akt är i gång, mördaren är lös, alla borde vara beväpnade och ha gömt sig för länge sen.

Jag bor på Östersjöns författaroch översättarcentrum i Visby i några veckor. Den medeltida staden, byggd på det 400 miljoner år gamla korallrev som utgör ön Gotland, har ett speciellt ljus och en stämning som många författare finner sporrande för skrivandet. Just nu är bara en fjärdedel av arbetsrummen upptagna, alla läsningar och samlingar är inställda, bastun står tom och det gemensamma köket doftar handsprit. Men här sitter vi och skriver – några poeter och romanförfattare inlåsta i varsitt rum, medan folk dör på lasarettet och domkyrkans klockor markerar varje halvtimme.

Det mesta har sagts om svenskarnas säregna och nonchalanta förhållningssätt till pandemin, men det är surrealistiskt att se det med egna ögon. Känslan tar mig tillbaka till lågstadiet, när man var hemma hos kompisar som hade betydligt lösare regler för hur man fick bete sig. Det var hisnande att sitta till bords med familjer där svordomar var tillåtna och papporna rapade högljutt, och också skrämmande på nåt sätt, marken skakade då man förstod att vissa tydligen levde så, och att ordning och förnuft inte var det man trott att det var.

Är det magiskt tänkande svenskarna sysslar med när de fortsätter samlas och skratta sina bekanta i ansiktet? Rök och speglar i allmänbildningen som gör att man bortser från sin inlärda och instinktiva förståelse för hur virus och bakterier sprids?

Jag dras själv med magiskt tänkande, inte minst när jag skriver, till exempel inbillar jag mig att det är lättare här i Visby, på grund av den där stämningen, på grund av det där ljuset. Jag har till och med ett sorts totem med mig, en liten keramisk viking jag fick av min morfar för trettio år sedan, som jag inte för en sekund på riktigt tror att har magiska egenskaper, men som jag ändå släpar med mig när jag jobbar, en galenskap jag unnar mig.

Eller är det fatalism? En cynisk tolkning av P O Enquists En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva? Kanske den bedrägliga känsla av självsäkerhet som livet obemärkt smyger på en, samma övermod som är orsaken till att jag själv till exempel så sällan använder cykelhjälm.

Eller trötthet. Idén om vad liv egentligen är. Kanske man hellre dör än sitter hemma ensam och inte får träffa sina vänner i mataffärens fruktavdelning? Känslan att det nu räcker, att det inte finns något egentligt val, att man måste ut? Känslostyrda skäl, lite som jag resonerade när jag bokade resan till Visby, fast det var just detta år jag skulle hålla mig hemma.

The Shining av Stanley Kubrick är också en skräckfilm, kanske den mest skrämmande av alla, om att drivas till vansinne av isolation.