Tur att vi har väder
Det skulle bli ett tyst samhälle om vi inte hade väder att samtala om. Vi får sannerligen skatta oss lyckliga över vädret!
Jag gillar busväder. Då det drar ihop sig till hällregn eller hagel eller storm eller åska klär jag på mig ordentligt och får liksom en kallelse: att ta en promenad. Jag drar in luft i lungorna och njuter. Nåja, lite försiktigare är jag med åska, för det kan bli min sista promenad om det vill sig illa. Men snöfall, ju ymnigare desto bättre! Ilon Wiklands illustration till Astrid Lindgrens berättelse om den stora snöstormen är en av mina favoritbilder. Jag får kickar varje gång jag ser den, oberoende av om det är vinter eller sommar!
Då jag var programvärd på radion brukade jag vid tillfälle ta till den gamla visdomen att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder. En kvinnlig kollega stressade alltid upp sig på ”den värsta klyscha hon kunde tänka sig!”. Vilket gjorde att klyschan kanske halkade ur mig lite oftare än den annars skulle ha gjort.
På tal om väder och radio så får man ofta i radion och tv:n veta att det blir kallare och att man skall klä på sig. Men det är faktiskt sällan jag har tänkt gå ut naken om det blir kallare! Jag gillar busväder, men det betyder inte att jag vill frysa i kalla kalsonger eller bli våt. Eller är det en uppmaning till kallhamrat folk i vuxenunderhållningsbranschen?
På tal om att det blir kallare – har du funderat över barns behov av att testa olika järnföremål med tungan mitt i smällkalla vintern? Jag tror det är ett fenomen som alla barn har varit med om. Tungan fastnar och man känner hur man blir kallsvettig. Om man har tur får man loss tungan, men inte alltid, och då måste den i värsta fall rivas loss med blodvite som följd. Testet brukar sällan upprepas, men det skall prövas. Ungefär som då man med kalla nerver måste pröva på att greppa elstängslet kring kohagen. Det skulle också testas, men var inte heller behagligt!
Nu är vi inne i en kallare årstid, som förhoppningsvis blir mera snörik än regnrik. Till åtskillnad från de flesta som längtar till våren har jag alltid älskat vintern med sin stjärnhimmel, gnistrande snö, snöskottning, skidåkning, ishockey och min favoritgren backhoppning. Hellre tio grader kallt hela tiden än varannan dag två grader plus, varannan två minus. För som sagt, det finns inga dåliga väder …
Till slut skall jag nu avkläda en myt: vattnet är inte kallare i Kallavesi än i andra sjöar …
att ta lotspapper och prya in för överstyrman och skeppare. Sen kom coronan, säger han.
Rundvandringen inleds på kommandobryggan. Där tänkte man också i nya banor när fartyget byggdes.
– Befälhavaren ska ha 360 graders sikt, hade Nils-Erik Eklunds far, Viking Lines grundare Gunnar Eklund, sagt. Förr navigerade man med hjälp av enslinjer och måste kunna se också akterut. Det försvann när radarn kom. Sedan navigerade man enligt den, säger Skogberg.
– Men vi gjorde nog så på Mariella – lotsen, styrmännen och jag – att vi stängde av och styrde på gammalt manér. Vi ville öva ifall utrustningen skulle lägga av.
Den första vintern
Skogberg minns den första vintern på Mariella.
– Det var en tuff isvinter. Då var det kul på Mariella för vi körde igenom vilka isar som helst utan hjälp av isbrytare. Och vi hade inte många förseningar. Då märkte man hur välbyggd hon var. Ingenting frös ombord som man skulle kunna tänka sig när det är 30 grader kallt. Här uppe var alla fönster eluppvärmda och vi mådde gott.
Hytten som var Skogbergs ligger en trappa ner från kommandobryggan med sikt föröver så att man kan se andra fartyg som kommer på styrbords sida.
– Det ansågs redan på skutornas tid att det var förnämare att bo på styrbords sida. Så var det på Kapellas och Rosellas tid också, säger Skogberg. De tittar in i mässen. – Det farligaste som finns här är kylskåpet med smör, ost, korv, skinka, ägg. Allt som behövs för att bygga upp kroppen på ett ohälsosamt sätt, säger Eklund.
Skogberg hade inga problem med att hålla vikten. Det gällde att ta små portioner, tipsar han. Han har aldrig varit rökare, men många av medarbetarna var det.
– Det var rökarna som bestämde. I början rökte folk vid matbordet. Man kunde fimpa cigarretten i potatismoset. Sen kom vi fram till att man skulle röka i dagrumsdelen, fast det var i samma rum. Efter en tid fick rökarna gå ut på däck. Och det ledde till att många slutade röka för det var så obekvämt, minns Skogberg.
Befälhavaren skapar stämning
Vandringen väcker många minnen. Kodlåsen till personalens rum, till exempel.
– Koden var 1286 som var Mariellas byggnummer, det byttes inte ut under de första åren. Vi brukade skoja om att hela södra Finland vet vad vi har för kodnummer. En tjej som satt i receptionen slarvade när hon skulle trycka in koden så dörren öppnades inte. På soffan bredvid satt en gubbe som gick fram till henne och sade ”saaks mä hoitaa” (får jag ta hand om det) och så slog han in 1286. Sen blev det så att vi bytte varje månad.
Efter rundvandringen säger NilsErik Eklund:
– Befälhavaren är den viktigaste personen på ett fartyg när det gäller vad det är för policy som gäller, vad det är för stämning ombord, kamratskap, ärlighet och rättframhet. Det har Skogberg alltid stått för. Och Mariella har varit ett ”lucky ship”, ett lyckligt fartyg, när han har varit med.
Skogberg svarar att han ibland kände sig ”handikappad” när han hade med fint folk att göra.
– Man hade ju bara morsans ”bär dig åt som folk”-fostran. Men jag kanske inte gjorde bort mig alltför mycket. Det blev tolv fina år. Nu önskar jag bara att det här fartyget går i gång igen.