Melankolisk promenad längs dimmiga pianostigar
Janáčeks pianomusik är lika originell som expressiv musik. Sanna Vaarnis tolkningar bjuder på en hel del värdefulla insikter. KLASSISKT
Leos Janáčeks solopianoproduktion är inte stor – den ryms på en dubbelCD – men de tre mest kända verken hör till det tidiga 1900-talets mest personliga alster. Sviten På en igenvuxen stig (Första häftet) har fått något av kultstatus och Sonata 1.X.1905 samt sviten I dimman (1912) håller i det närmaste samma nivå.
Det är frågan om lika originell som expressiv musik; ömsom djupt melankolisk, ömsom nyckfullt kapriciös, och den enda egentliga förebilden är Liszts sena pianoproduktion.
Det finns ett antal inspelningar med Janáčekeleven Rudolf Firkusný som vägvisare och, bland andra, Leif Ove Andsnes och Charles Owen som lyhörda lärjungar. Pianolektorn vid Esbo musikinstitut, Sanna Vaarni, bugar dock inte onödigt djupt för företrädarna och hennes tolkningar bjuder på en hel del värdefulla insikter.
Grundtonen förefaller överlag lyriskt introvert och man kunde ha tänkt sig ett mer impulsivt grepp med betoning på musikens improvisatoriska drag. Det betyder dock inte att Vaarnis läsningar inte vore emotionellt givande. Anslagspaletten är bred, fraseringen levande och på det hela taget tycks Vaarnis känsla för estetiken vara djupt och uppriktigt upplevd.
Ett rejält minus måste dock ristas för det spartanska texthäftet. Inga närmare uppgifter står att finna om Heikki Savolainens inspelning, som är gjord i Träskända kyrka och vars diskantregister klingar onödigt grumligt, och verkpresentationen finns enbart på italienska.
Man har med andra ord inte tänkt sig någon spridning utanför det italienska skivbolagets hemland – vare sig i pianistens eller tonsättarens hemland eller över huvud taget internationellt.