Verklighet och utopi i framställningen av konstnärshemmet Lallukka
Lallukka har erbjudit konstnärer en plats för kombinerat arbete och boende i drygt 90 år. I Hams utställning framträder en ljus bild av hemmets påverkan på konsten. Mindre tydligt är vems narrativ det är som skildras, skriver HBL:s recensent.
Lallukka – Livet i konstnärshemmet
Helsingfors Konstmuseum Ham, till 24.10.2021
Den separation mellan arbete och privatliv som präglar dagens sätt att leva har inte alltid funnits. Under medeltiden bodde den borgerliga klassen ofta på husets övre våning och hade verkstad eller affär i bottenvåningen. Under 1600-talet uppstod så småningom en skillnad mellan arbetsplats och bostad då familjer kunde hyra rum enligt behov. Under 1800-talet blev separationen ett faktum, nu uppstod normen att man bodde och arbetade på olika ort.
Sedan dess har hemmet uppfattats som en plats för fritid, ledighet och avskildhet från resten av samhället. Samtidigt blev det synonymt med familjelivet. Ångesten som följt då denna realitet totalt kastats om under våren och hösten, då de flesta har tvingats arbeta hemifrån, visar hur vi kommit att ta åtskillnaden mellan jobb och hem för given.
Gemenskap och arkitektur
I konstnärshemmet Lallukka har arbete och fritid medvetet kombinerats sedan 1933 då funkisbyggnaden i Tölö stod färdig för inflyttning. Sedan dess har hemmet försett över 130 konstnärer, musiker och scenkonstnärer samt deras familjer med ateljé och bostad under samma tak.
Det är, i alla fall i finländska mått, en unik institution, där själva grundtanken är att skapa en fristad där invånarna bokstavligen talat andas och lever konst. Flera av de mest älskade finländska konstnärerna – Ellen Thesleff, Laila Pullinen, Essi Renvall och Lars-Gunnar Nordström för att nämna några – har haft sin bas i Lallukka och präglats av vistelsen där. Att Tove Jansson och Signe Hammarsten-Jansson inte finns på listan över officiella residenter – då de räknades som Viktor ”Faffan”
Janssons familj – får mig att undra hur många andra verksamma konstnärers öden som glömts bort då deras namn inte har stått på hyreskontraktet?
Trots det stora antalet kreativa själar under samma tak beskrivs stämningen i Lallukka som uppskattande och den gemenskap som framställs påminner mig i viss mån om den som uppstod i Bauhaus i Dessau. Det är också gemenskapen i kombination med det arkitektoniska huset som plats för inspiration som står i fokus i utställningen på Ham.
Ingången till utställningen är uppbyggd som korridoren i konstnärshemmet och kompletteras med uppförstorade nytagna bilder av Jussi Tiainen. Detaljer i form av fotografier från ateljéer, citat, illustrerade tidningar och anekdoter ger en inblick i den ofta slutna och svåråtkomliga konstnärsvärlden. I stället för att lyfta fram de mest kända verken av de 43 framställda konstnärerna varvas miljöer från kvarteren i Tölö med ateljévyer och skisser av konstnärskollegor. Den löst tematiska hängningen möjliggör att verk från olika tider står sida vid sida och illustrerar hur samvaron alltid har gått hand i hand med livet i huset.
Optimistiskt narrativ med framtidsvision
Helheten i de fyra utställningssalarna är väldigt kompakt utan att det uppstår en känsla av att det är för mycket eller för lite. Effekten är tudelad: å ena sidan är det skönt för betraktaren att inte bli överväldigad med biografier över alla utställda konstnärer, å andra sidan blir det tydligt att det är ett hårt kuraterat urval där bara en bråkdel av Lallukkas historia ställs ut.
Narrativet är märkbart optimistiskt och även om det i förbifarten nämns att ljudet och lukterna från arbetet nådde de trånga bostäderna, är det en näst intill utopisk levnadsstil som målas upp. Svar på frågan om vems verklighet som beskrivs utelämnas.
Framställningens snäva urval märks också i avsaknaden av skulptur, speciellt bland de äldre verken, trots flertalet framgångsrika skulptörer som verkat i huset. Som kompensation har några mindre kända förmågor som sällan ses i utställningssammanhang fått ta plats på väggarna.
Visas till hösten 2021
Att också inkorporera verk från konstnärer som i nuläget bor och arbetar i konstnärshemmet hindrar utställningen att enbart bli en historisk tillbakablick. Också i de nyare verken återspeglas vikten av hemmet och rummet, speciellt i Inka Nieminens Vad är denna värld och Marjatta Hanhijokis Aina, en liten ballerina, vilka knyter samman utställningen samtidigt som de försvarar institutionens fortsatta plats som fristad.
Lallukka har spelat en betydande roll för konsten i det finländska samhället – både för de enskilda konstnärernas arbetsmöjligheter och allmänna attityder gentemot konsten och dess strömningar. Kanske kan utställningen, under det knappa år den ska visas, få oss att se nya förhållningssätt till – och rentav tilltalande aspekter – i kombinationen av arbete och privatliv?
På grund av de begränsningar och restriktioner som utfärdats på grund av coronapandemin är utställningen tillfälligt stängd.