Stämningsfulla självbiografiska fragment
Som självbiografi kan Gurli Lindéns nya bok Flyghöjd med sina korta fragment och stundtals slutna bilder ibland te sig något undanglidande, men som prosalyriska stämningsbeskrivningar är den desto tydligare.
”Hela denna resa är en tanke, en modell som jag försökt återskapa.” I prosalyriska Flyghöjd – en självbiografi betraktar Gurli Lindén, tidigare medgrundare till Författarnas andelslag och sedan dess aktiv med bland annat diktsamlingar och romaner, sig själv utifrån och gör poetiska nedslag i sin livsberättelse. Med prosans form och lyrikens språk möter hon sig själv som barn, ung och vuxen, och nuddar vid känslor, tankar och minnen i korta tablåer:
”Går förbi rian med varma stockar, går där i den lilla kroppen. Barr och små blommor, myrstigar korsar vägen mot hjortronmossen. Getporsens doft och uppe i trädtopparna breder fåglarna ut en matta av sång.”
Verkligheten i vägen för drömmen
I barndomen mullrar åskan och kriget men här finns också trygghet och gemenskap, och i språket är naturen ständigt närvarande. I ungdomen finns drömmar och en uttalad vilja att inte bli som sin mor, ”Inte så mycket hinkar med mjölk, inte så många barn”. Men: ”Pojken sände brev över vattnet. Allvarliga brev om en framtid rotad i den bruna jorden, i de gyllene kornåkrarna. Hon skulle växa där och små frukter skulle mogna i hennes kropp.”
Lindén ser på sitt unga jag med ömhet. Hon skriver berörande om vad som kanske till och med är ånger, om hur hon faller in i en roll som hon lovat sig själv att aldrig spela. Hur verkligheten ”alltid varit i vägen för det hon velat se”, och hur hon ger upp de drömmar hon hade som ung. Här tillåter hon sig att formulera en alternativ verklighet:
”Breven från hemlandet, kärleksbreven, längtans breven gömmer hon i taftklänningens fickor. Också nu vill jag förtränga deras existens. Allt skulle vara lättare om jag fick sända henne vidare mot nästa stad, längre bort. Där hon skulle få växa ut till den underbara kvinnan i drömmens trädgård.”
”Ingenting är förgäves”
Lindén formulerar sig vackert, ibland smärtsamt vackert, men en del av de korta texterna hinner inte förmedla mycket mer än sin skönhet. Som självbiografi kan Flyghöjd med sina korta fragment och stundtals slutna bilder ibland te sig något undanglidande, men som prosalyriska beskrivningar av stämningar är den desto tydligare. Boken mår bra av en omläsning, mönster får chans att stiga fram när man tar tag i texten på nytt.
Särskilt stämningsfullt är det inledande kapitlet om barndomen. Kriget kastar skuggor, men de bleknar inför väven av sprudlande naturlyrik, av åkerbärsblom och sjungande lärkor. Det finns trygga punkter, fadern har återvänt från kriget och bland granarna gömmer sig Jungfru Marie nycklar.
Också kapitlen med bilder från vuxenblivandet är avgörande och rymmer insikter om att även sökandet fyller sin funktion. Att inse att också det man ångrar har betydelse, och att göra ”fel” val inte behöver hindra en från att till slut hitta rätt. Det äldre jagets vilja att med facit i hand kunna förmedla till sitt yngre jag att det kommer att bli bra till sist, att allt faktiskt kommer att lösa sig, är gripande: ”Jag vill knyta en länk kring hennes handled så att hon vet att hon når fram till de vita glänsande stenarna, att ingenting är förgäves. Men hon ska leva en dag och en natt i taget och spaden som räcks henne är brun av leråkerns mylla.”