Tanken är god, att ge facken och arbetsgivarna en chans att sinsemellan komma överens om för landet viktiga ekonomiska frågor som regeringen i princip själv skulle kunna besluta om. Men då de här försöken gång på gång misslyckas så kan man fråga sig till

Trepartssamarbetet kan ha kommit till vägs ände, åtminstone har den traditionella vägen lett till en återvändsgränd.

Den nuvarande regeringen som leds av Socialdemokraterna och domineras av det rödgröna blocket faller inte arbetsgivarna i smaken. Det visar till exempel Finlands näringsliv EK och Företagarnas förbund så ofta de kan.

Den föregående rent borgerliga regeringen var på motsvarande sätt en omöjlig part för flera förbund på arbetstagarsidan – inte minst FFC – att komma överens med. Då tog facken rentav till strejker i protest mot regeringens konkurrenskraftsavtal.

De ideologiska positionerna går inte att rubba och då atmosfären på arbetsmarknaden dessutom har blivit kyligare är möjligheterna att nå överenskommelser nu oerhört små.

EK:s beslut att för gott vända ryggen åt omfattande kollektivavtal var en tydlig signal om stämningarna och de förändringar som har skett.

Trots rådande situation fortsätter regeringen på trepartsbasis ge arbetsmarknadsparterna i uppdrag att förhandla för att få viktiga beslut till stånd. Men med klent resultat. Vi fick på måndagen igen ett bevis på detta då förhandlingarna om åtgärder för att höja sysselsättningsgraden bland äldre löntagare avslutades som resultatlösa.

Statsminister Sanna Marins (SDP) regering gav organisationerna i uppdrag att utarbeta förslag på åtgärder som kunde höja sysselsättningsgraden för sådana löntagare som är över 55.

Båda parter beklagar att man inte nådde ett resultat och nu får regeringen hitta lösningar, vilket arbetsminister Tuula Haatainen (SDP) också har lovat att ska ske före årsskiftet. Arbetet inleds redan på onsdag då regeringspartiernas ordförande möts.

Vi kan nog se fram emot en hård kamp också inom regeringen, inte minst mellan Centern och Vänsterförbundet. Men regeringen kan inte som arbetsmarknadsparterna bara ge upp. Sysselsättningsläget, inte minst bland äldre, måste förbättras. Det behövs en förändring och det krävs kompromisser för att nå en lösning exempelvis på hur den så kallade pensionsslussen ska nedmonteras och kompenseras.

Statsminister Sanna Marin sade på måndagen att beslutet måste förbättra både sysselsättningen och arbetstagarnas trygghet på ett balanserat sätt. Det blir ett krävande balansnummer för regeringen och samtidigt får inte den slutliga lösningen bli för urvattnad, den måste ha effekt och på sikt ge uppemot 10 000 fler sysselsatta.

Trepartssamarbetets tid kan vara förbi. Arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden ser ut att i fråga som fråga stå så långt från varandra att det är helt uteslutet att nå enighet i stora samhällsbetydande reformer.

Dessutom är politiken så starkt närvarande att tröskeln för att arbetsgivarsidan nu ska hjälpa en sossestyrd regering är minst lika hög som den var för arbetarfacken att hjälpa Sipiläs regering.

Tanken är god, att ge facken och arbetsgivarna en chans att sinsemellan komma överens om för landet viktiga ekonomiska frågor som regeringen i princip själv skulle kunna besluta om. Politikerna vill på det här sättet förankra besluten och samtidigt säkra freden på arbetsmarknaden. Men då de här försöken gång på gång misslyckas så kan man fråga sig till vilken nytta det görs. Varför sätta tid på de här resultatlösa ronderna?

Det gamla trepartssamarbetet har fungerat på sin tid. I dag ser vi tre parter utan samarbete.

Företag – med eller utan samhällsansvar – har sina intressen och arbetsmarknadsparterna har i första hand sina medlemmars intressen för ögonen. Regeringen – och riksdagen – har däremot hela Finlands bästa som mål och bör agera därefter.

Pandemin, klimatförändringen, en åldrande befolkning och en låg nativitet har och kommer att ha stora ekonomiska konsekvenser. Finlands skuldsättning ökar i rasande takt och långtidsarbetslösheten ser ut att förvärras samtidigt som en ökad sysselsättning är en nödvändighet.

Regeringen måste ta större ansvar, visa mer mod och fatta nödvändiga beslut – om så krävs på egen hand. Genomgripande förändringar krävs i vårt samhälle för att vi ska rida ut de kriser och utmaningar vi är mitt i eller står inför.