Tidig musik är en fruktbar kärna för många slags samarbeten. Quartet Ajaton kryddar sånger av bland annat John Dowland med jazzig röstakrobatik, gamba, bandoneón och inte minst en crazyklingande Moog-syntetisator – en högintressant verktygslåda i händerna
Tidig musik utgör en givande kärna för många slags samarbeten. De fyra spännande musikerna i Quartet Ajaton är rena drömkombinationen, medan nykomlingen Ensemble Gamut! på ett naturligt sätt låter finländsk folkmusik speglas i det kontinentala Europa.
Även om stora delar av den så kallade tidiga musiken finns bevarad i noter berättar de sällan hela sanningen (om nu någon not över huvud taget gör det).
Att framföra tidig musik innebär i sig många sorters beslut om arrangemang, vilka instrument man vill använda, hurdana helheter man vill bygga upp. Råmaterialet utgör också i sin öppenhet en fungerande utgångspunkt för många slags samarbeten.
I Quartet Ajaton kombineras den tidiga musiken med en frihet som har sin närmaste hemvist i jazzen. Redan instrumentkombinationen skvallrar om att denna ensemble är något utöver det vanliga. Mia Simanainens jazzfärgade sång får sällskap av Mikko Perkola på viola da gamba, Henrik Sandås på bandoneón (ett sorts dragspel, mest känt inom den argentinska tangon) och
Kari Ikonen på Moog-syntetisator. Samtliga musiker är kända för fördomsfritt musicerande oberoende av genrer.
På deras andra gemensamma skiva råder en stark frihetskänsla. Det finns en grundmelodi att utgå ifrån men annars finns ingen strikt rollindelning, alla bara spelar på av hjärtans lust. Jag njuter speciellt av att man aldrig öser på schematiskt utan tvärtom sparar en hel del på krutet, lyssnar in varandra och ger plats för dialoger. Ofta är bara hälften av instrumenten i farten samtidigt.
Hungrig efter mer
Repertoaren är engelskspråkig och består till stora delar av John
Dowland, visliknande sånger från 1500–1600-talet som tänjer sig till många slags tolkningar. Engelskan passar utmärkt i Mia Simanainens mun och texten sitter verkligen vackert. Ibland skulle jag vilja höra henne spänna sin sångliga båge till lite tajtare, intensivare klang – nu guppar melodin rent och behagligt på harmonierna medan den ibland kunde skära lite djupare sår, speciellt i tragiska nummer som Purcells Didos klagan.
Många sånger är ungefär fyra minuter långa och tar slut alltför tidigt. Att vara hungrig efter mer är i och för sig betydligt bättre än att bli uttråkad. Men med dessa musikerresurser tänker jag mig att man kunnat vrida och vända på stora delar av materialet ännu mer – lyfta mot skyarna, flyga fritt, slå lite volter och landa tryggt på marken igen. Till exempel är Simanainen en överdängare på ordlös sång, speciellt rytmisk sådan, vilket jag gärna hade hört mer av. Hon och Mikko Perkola sjunger också väldigt vackert ihop, det finns alltså många fler verktyg att utforska i denna högintressanta verktygslåda.
Välklingande debutanter
En annan ensemble som utgår ifrån den tidiga musiken som sin kärna är ambitiösa nykomlingen Ensemble Gamut! med sopranen Aino Peltomaa som centralgestalt. Peltomaa har en skir och vacker sopranstämma, god rytm och fina, precisa ornament, och spelar dessutom både harpa och slagverk. Som sällskap har hon ett gäng intressanta och mångsidiga musiker: Ilkka Heinonen på bland annat stråkharpa och gamba, Juho Myllylä på blockflöjter och Marianna Henriksson på cembalo.
Debutskivan Ut präglas av ett naturligt och avslappnat musicerande. Grundklangen är både smekande och behaglig, om än ibland lite väl enahanda. Jag blir tacksam då det emellanåt river till med rytmiskt groove och sträv stråkharpa (till exempel Per tropo fede). Ännu fler färger finns säkert att utvinna ur det här redan nu välklingande gänget, till exempel skulle jag gärna höra Heinonen sjunga lite också.
I repertoaren plockar man in medeltids- och renässansmusik från kontinentala Europa och finländsk folkmusik som motvikt. Kombinationen sitter utmärkt väl och flera av musikerna har erfarenhet av bägge genrerna, det känns alltså inte alls långsökt. Variationen är tacksam med tanke på texten – då Peltomaa sjunger på finska förmedlas varje ord så mycket starkare än på de andra språken, som flyter lite förbi. Lite kunde man fundera på en klarare röd repertoartråd att utforska, det känns lite som om man öst ivrigt från både höger och vänster. Vissa spår känns som snuttar, som ännu kunde må bra av att utvidgas och utvecklas vidare.