Lite som Steve Jobs
Den nya boken om Amos Anderson är ett försök att komplettera bilden av Amos, kanske också rehabilitera honom, med aspekter som bättre går ihop med den bild av Amos man i dag helst bygger upp.
Ny biografi över Amos Anderson lyfter fram mecenatens svärmeri för katolicismen och hans likheter med Steve Jobs.
FACKLITTERATUR
Olav S Melin
Den ensamme mecenaten. Med bidrag också av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla. Vidi-Press Oy, 2020
År 1958 målar Sigrid Schauman, 81 år gammal, ett porträtt av Amos Anderson, till hans 80-årsdag (ett porträtt Schauman själv ansåg vara misslyckat). En fascinerande och för konstnären typisk studie där föremålets anletsdrag endast låter sig anas och tolkningen överlämnas åt betraktaren.
Och sådan var han av allt att döma, Amos, en av de största mecenaterna i vårt lands historia: i grunden ensam och undflyende, svår att greppa. Till hans minne har Föreningen Konstsamfundet, Amos egen skapelse och av honom utsedd till universalarvinge, finansierat en bok med anledning av att föreningen i dessa dagar fyller 80 år. En förening som symboliserar mycket av det Anderson kommit att stå för: en betydande förmögenhet, frikostiga understöd till konst och kultur – och en smart föreningslösning som garanterar maximal kontroll över egendomen. De tolv medlemmarna förvaltar ju Amos arv i en form av apostolisk efterföljd.
”Den ensamme mecenaten” är skriven av teologen och publicisten Olav S Melin, med kortare bidrag också av konsthistorikern Synnöve Malmström, intendent för konstsamlingarna vid Amos Rex och Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Anderson-professuren i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi.
Det ska genast sägas att detta inte är någon uttömmande biografi om Amos Anderson, än mindre en analys av Konstsamfundets historia och betydelse, vilket boken inte heller utger sig för att vara. Snarare ett försök att komplettera bilden av Amos, kanske också rehabilitera honom, med aspekter som bättre går ihop med den bild av Amos man i dag helst bygger upp, med Amos Rex som det stolta flaggskeppet.
Vilken Anderson?
Kristensson Uggla uppger att han av sina studerande brukar fråga om de vet något om Amos Anderson, men att det nästan alltid blir knäpptyst. Enligt honom ganska häpnadsväckande eftersom Anderson på många sätt var före sin tid i att förena ekonomi och kultur. Ja, han jämför rentav den roll Amos spelade på sin tid med den roll Apple-ikonen Steve Jobs i vår tid har spelat, i en värld där IT-teknologin ersatt tryckpressarna. Bägge outsiders, och kreativa affärsgenier med förkärlek för religiös mystik.
Onekligen fascinerande. Men framför allt väldigt passande i dagens nya bild av Amos. Så har det inte alltid varit. Amos eftermäle präglades länge av hans maktfullkomlighet och lynnighet som tidningsmogul och något av en (Svensk)finlands
Randolph Hearst. Långvarig chefredaktör på HBL och känd för att i den egenskapen ”blanda sig i allting”, för att citera Kaj-Gustaf Bergh, tidigare vd på KSF Media.
Om den sidan av Amos, och det förblivande avtryck han gjort i den finlandssvenska tidningsvärlden, står det rätt lite i den nya boken. I sitt snabba svep över Amos liv gör Olav S Melin i stället korta nedslag i de olika projekt Amos ägnade sitt intresse och sina pengar. Några av dessa bygger på tidigare artiklar av honom i Konstsam, KSF:s årsskrift.
Mest fascinerad är Melin av de faktorer i Amos uppväxtmiljö som skapade den kombination av två motsatta karaktärsdrag som präglade Amos personlighet, och många tidigare har fäst sig vid, dvs. ”förmiddagens” respektive ”eftermiddagens” Amos. Den förre kabinettens durkdrivna affärsman, med sinne för goda klipp, den senare en melankolisk mystiker, som bäst trivdes i kyrkorum och teaterkulisser.
Jungfru Marias bröstmjölk
Till eftermiddagens Amos hörde hans faiblesse för religiös romantik, framför allt i katolsk tappning. Och det är främst längs det spåret
Melin försöker hitta förklaringarna till Amos melankoliska läggning.
En av ledtrådarna hängde länge på väggen i Kimito kommunkansli, den s.k. ”Dalsbruksmadonnan” från 1670-talet. Att tavlan hamnade där beror enligt Synnöve Malmström på att den efter Amos död ratades av dem som förvaltade hans konstsamling, i tron att det var en kopia. Senare undersökningar har visat att den, och många andra av hans tavlor, i själva verket var äkta.
En stor del av den konst Amos införskaffade saknar nämligen proveniens, alltså uppgifter om tavlornas bakgrund. Malmström skriver också att Amos i sin smak var tämligen konservativ och främst intresserad av själva motivet, vanligen av religiös natur. Hon noterar med en nästan hörbar suck att man inför invigningen av Amos Andersons konstmuseum 1965, då konstsamlingen utökades, hade koncentrerat sig på att få ”mera madonnor”.
Men varför alla dessa madonnor, och denna fixering vid Jungfru Marias bröstmjölk? Melin kopplar Amos fascination inför den katolska brudmystiken och Mariakulten med dess erotiserade bildspråk till hans saknad efter sin mor, den tidigt bortgångna Karolina. Medan den stränga fadern Anders Johan och hans inflytande står för den andra formativa polen i Amos personlighet.
Helt möjligt, givetvis, och Melin är inte den första att göra den psykologiserande analysen. Ändå förefaller han att i sitt porträtt av Amos tillföra väldigt lite nytt, även om han i förordet säger sig ha ”plöjt igenom de digra källorna”, bestående av Amos tryckta småskrifter, officiella dokument och en omfattande korrespondens. Lite överraskande med tanke på att Torsten Steinby i sin biografi om Amos Anderson konstaterar att denne i sitt testamente förordnade att hans trogne sekreterare och medarbetare Per Nyström skulle gå igenom alla papper och förstöra allt oväsentligt. Gallringen var enligt Steinby av luckorna att döma radikal, ”särskilt ifråga om persondossiererna som till stor del tömdes”.
I vackra damers sällskap
Potentiellt komprometterande sådana fanns det förmodligen gott om, så bra som Amos trivdes i ”vackra
Till eftermiddagens Amos hörde hans faiblesse för religiös romantik, framför allt i katolsk tappning. Och det är främst längs det spåret Melin försöker hitta förklaringarna till Amos melankoliska läggning.
damers sällskap”, främst i teaterns värld. Den stod alltid Amos speciellt nära, ända sedan ungdomen i Kimito, kanske för att teatern gav honom en möjlighet att leva ut sidor av honom själv som hans ”förmiddagsjag” inte tillät, bland dem hans av allt att döma bisexuella läggning.
I artisternas värld kunde han också glömma den känsla av utanförskap som alltid plågade honom; som uppkomling och ”gulaschbaron” aldrig fullt accepterad i de fina Helsingforskretsarna, samtidigt som han genom sina framgångar var utestängd från sin ursprungliga miljö.
Lägg därtill hans katolska svärmeri, som definitivt var för mycket på Amos tid, såväl för dåtida prelater inom den lutherska kyrkan som den finlandssvenska borgerligheten, ofta präglad av antiklerikalism. Att Olav S Melin med sitt bidrag nu gör ett försök att rehabilitera Amos på den punkten, och lyfta fram hans roll som ekumeniker, är ju sympatiskt, och kanske symptomatiskt för vår tid. Och onekligen intressant i kombination med Kristensson Ugglas bild av Amos som en föregångare.
Vad Amos själv i dag skulle säga om sitt skötebarn Konstsamfundet är givetvis svårt att säga, men förmodligen skulle han vara nöjd. Med satsningen på Amos Rex står föreningen nu stadigt på ett av de ben som stod Amos hjärta närmast, bildkonsten. Att ett annat ben, tidningspressen, lider av svår nekros skulle han säkert vara mindre glad över, speciellt som man genom KSF Media delvis själv har bidragit till svårigheterna. Men inte ens Amos skulle i dag klara av att rädda sin tidningskoncern.
Låt mig också avsluta med en bild. På bokens pärm sitter Amos käckt styrande sin lilla aktersnurra, i vit panamahatt och solglasögon. Men bilden är av allt att döma iscensatt, åtminstone delvis. I Torsten Bergmans bok Allas vår Amos finns en annan bild från samma båtfärd. Där är det inte Amos som styr utan snurrans av allt att döma riktiga ägare, en gammal skäribo. Amos ska väldigt ogärna ha rört sig ute på sjön. Också det en del av det skådespel han var så bra på att iscensätta.