Anteckningar från en Zoom-zombie
I Finland utreds pandemin som en exceptionell händelse.
Återigen har en dag framför skärmen lidit mot sitt slut. I dag var det dags att besöka Italien. Den virtuella föreläsningen förlöpte någorlunda. Där någonstans fanns unga människor som jag aldrig har träffat och som jag inte fick något grepp om. Det var opersonligt och trist, jag var opersonlig och trist. Nå, det är nu som det är, jag har en kolumn att skriva.
Jag försöker formulera något läsvärt, men det blir till ingenting. En stor del av mina skriverier bygger på starka känslor som jag sedan försöker kultivera till avvägda ställningstaganden. Den skriftliga formen tvingar mig till eftertanke. Men innan en text kan födas, behövs det en känsla. Utan passion, glädje eller ilska över något är det svårt att skriva. Dessutom behövs det ett auditorium. Jag misstänker att jag inte längre vet hur man talar till andra människor.
Jag håller på att förvandlas till en likgiltig Zoomzombie.
Hunden puffar mig med nosen. Ut, säger han. Jag drar på mig reflexvästen och vandrar ut till mörkret. Samma kompakta mörker möter en morgon och kväll. Samma rutiner följer dag efter dag. Livet med pandemin har nått en ny fas: tomheten. Eller kanske handlar det snarare om sorg, jag vet inte. Jag har längtat efter människorna och gemenskapen, men nu har jag gett upp på något sätt. Det är bäst att inte sakna så mycket.
Vanligen skulle jag vara irriterad över politikernas käbbel över coronarestriktionerna. Men det bekommer mig inte. Skyll på varandra ni bara. Jag orkar inte heller fundera på om alla i närbutiken använder munskydd eller inte, jag drar skyddet på. Därefter raglar jag omkring som ett fyllo med de immiga glasögonen och vill bort därifrån. Hälften av varorna på inköpslistan blir i butiken.
Jag skulle så gärna asgarva åt någonting. Ni vet det där renande skrattet som bara fortsätter och fortsätter. Social- och hälsovårdsministeriets planer på att skicka oss alla ett textmeddelande om det allvarliga coronaläget väckte gycklaren hos mig, det måste medges. Mitt i detta elände ska det skickas ett textmeddelande, det är liksom knäppt. Jag försöker föreställa mig hur de sitter där i ministeriet och formulerar meddelandet. Det ska funderas och finslipas. Regeringen ska också konsulteras. Men skrattet fastnade i halsen.
För en som lever för sig själv betyder pandemin framför allt accentuerad ensamhet. Om man inte ska träffa folk utanför hemmet får man lov att umgås med sig själv. Jag har inget emot ensamhet i sig, men i för stora portioner kan den förvränga proportionerna i vardagen. Livet börjar cirkla kring småsaker. Fryser månne komposten? Hur mår mikroberna där egentligen? Borde jag slänga dit matrester oftare? Ska jag föra dit det där bananskalet nu eller gör jag det i morgon bitti? Tänk om mikroberna behöver mat just nu? Ge mig större tankar att tänka.
Vi närmar oss hemknutarna, hunden och jag. Luften är kall och månen är full. Vi stannar hos grannen. Hela gården är full av glittrande och blinkande juldekorationer. Det är kitschigt och helt hysteriskt. Överdriften är som ett befriande radikalt budskap. Här får du, viruset. Här ska det firas jul. Jag börjar le.
"För en som lever för sig själv betyder pandemin framför allt accentuerad ensamhet."
Varje enskilt finländskt dödsfall i coronaepidemin skulle vi helst ha undvikit. Tusentals finländare har mist nära och kära som skulle ha haft flera år kvar att leva.
Därför känns det obekvämt att säga: Finland och finländarna har lyckats stävja epidemin med rätt stor framgång.
Hittills har 400 finländare mist livet som en följd av epidemin. Det är klart under en procent av dödsfallen i Finland i år. Också i den värst drabbade åldersgruppen, de över 80 år, kommer dödsfallen som en följd av covid-19 att utgöra högst en procent av alla dödsfall i åldersgruppen i år.
Och ser vi på Sverige kan vi i alla fall säga: Det kunde ha varit betydligt värre. I Sverige kommer uppemot 7 procent av alla dödsfall 2020 ha ett samband med covid-19.
Att Finland i jämförelse med många andra länder klarat hanteringen av coronaepidemin rätt bra betyder inte att kritiken uteblivit.
Regeringen har till exempel kritiserats för att ha skött munskyddsfrågan dåligt. Samlingspartiet ansåg att Socialoch hälsovårdsministeriet under Krista Kiurus (SDP) ledning vilselett finländarna i samband med att regeringen inte gjorde någon munskyddsrekommendation tidigt i epidemin. Riksdagen röstade om misstroende för Kiuru som fick förnyat förtroende med klara siffror.
De lokala beslutsfattarna i Helsingforsregionen har kritiserats för att ha reagerat långsamt när epidemin åter tog fart i oktober och november. Den kritiken har framför allt kommit från regering och ministerier.
Om antalet inlagda på sjukhus och dödsfallen i covid-19 ökar kraftigt i huvudstadsregionen de närmaste veckorna kan det finnas fog för kritiken.
Samtidigt växer epidemin just nu minst lika snabbt på många andra håll i landet. Och då är Helsingforsregionen inte längre lika unik som tidigare. Motsättningen mellan huvudstaden och resten av landet hamnar i bakgrunden. Nya konflikter ersätter de gamla i takt med att epidemin byter skepnad.
Samtidigt står vi inför den största förändringen när vaccinet påverkar stämningen i Finland redan den närmaste tiden. Börserna tjurrusade med anledning av vaccinnyheterna i november och den breda allmänheten kommer att följa i samma spår de närmaste månaderna.
När vi med stöd av vaccinet börjar uppfatta att epidemin inte längre är ett hot för vår hälsa och överlevnad riktas vårt intresse mot annat. Majoriteten av finländarna kommer inte att längre sätta sig in i detaljer om hur beslutsgången gick under våren 2020. Fokus kommer att ligga på andra frågor när siktet ställs in på framtiden. Coronaepidemin är något vi helst lägger bakom oss.
I Sverige har man redan tillsatt en kommission som kommer att utvärdera landets hantering av coronakrisen. Beslutet om kommissionen som ska ledas av en tidigare ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen kom i somras under stort politiskt tryck efter att flera tusen svenskar hade dött i covid-19 under våren.
I Finland, med sin lugnare epidemi, saknas en liknande politisk press. I stället utreds pandemin som ”en exceptionell händelse”, något som ”hotat eller allvarligt skadat samhälleliga basfunktioner”. En utredningskommission som leds av Olycksutredningscentralens chef ska framför allt ge rekommendationer för hur beredskapen kan förbättras.
Den svenska kommissionen har ett bredare uppdrag där också politikernas insatser uttryckligen ska granskas, medan den finländska kommissionens uppdrag åtminstone till sitt anslag är av mer teknisk natur.
På lokal nivå kommer politikerna i Finland att bedömas för sina insatser redan i kommunalvalet i april. På riksnivå kommer medborgarnas politiska minne knappast att sträcka sig två–tre år bakåt när riksdagsvalet arrangeras i april 2023.
”Börserna tjurrusade med anledning av vaccinnyheterna i november och den breda allmänheten kommer att följa i samma spår de närmaste månaderna.”