❞ Många finlandssvenskar i huvudstadsregionen verkar gärna vilja visa hur lite de behöver svenskan. En god finska är enbart positivt, men minst lika viktigt är att skapa ett inkluderande språkklimat.
Finlandssvenskar tävlar ofta mot varandra i finska, skriver Tobias Pettersson
– Mentiin viikonloppuna Öröön katsomaan ... – Öröhön! Rättelsen kommer omedelbart, men inte från någon av de finskspråkiga i sällskapet, utan från en finlandssvensk.
Rodnad kryper ut i öronsnibbarna, pannan blir lite glansig. – Niin, aivan, siis Öröhön ... ja ... siis ... Plötslig tunghäfta med risk för skenande blockering.
Mitt i allt handlar det inte om att föra ett vanligt samtal på finska, utan om att inte göra bort sig inför de andra finlandssvenskarna på plats med fler klumpiga felsägningar.
Börjar om, men glömmer poängen. Fanns det ens en poäng? Det skulle väl handla om backsipporna som växer på Örö, men kan jag nu vara helt säker på att jag minns backsippans finska namn rätt?
Lyckligtvis går samtalet in på ett annat spår.
Men det är inte alls första gången det blir svårare och mer prestationsladdat att tala finska när svenskspråkiga är närvarande.
Med finskspråkiga uppstår sällan samma prestationsångest. Utgångsläget är klart: finska är inte mitt modersmål och jag kan inte heller låtsas att det är det, men jag talar och läser gärna finska och jobbar delvis på finska. Dessutom verkar acceptansen för små tabbar i talspråk vara stor på finskt håll.
Men då andra finlandssvenskar är med kan samtalen kännas som en tävling i finska.
Jag trodde länge att det här var en personlig neuros. Men i språkprogrammet Näst sista ordet på Yle Vega tangerade Jenny Sylvin och Jens Berg nyligen samma fenomen.
”När det finns en tvåspråkig finlandssvensk med, eller en finlandssvensk som kan finska perfekt, då får jag tunghäfta”, säger Berg.
”Man jämför sig inte med modersmålstalare, för de är i en klass för sig”, påpekar Sylvin.
I finlandssvenskars sällskap finns jämförelsen däremot där. Och det är inte utan en viss högfärd många finlandssvenskar tenderar att döma ut andra finlandssvenskars haltande finska.
Det här gäller kanske i synnerhet i södra Finland, där samhället till största delen är finskt, medan svenskan hör till privatsfären.
Här bor en möjlig förklaring till tävlingsfenomenet: en dålig finska uppfattas lätt som ett tecken på att man inte klarar sig ute i det verkliga livet. Det för kanske tanken till en skyddad tillvaro, eller rentav till gamla överklassfördomar. ”Pärkkele huono mies [...] Pois lakki sinun pää”, som baronen säger i Väinö Linnas Här under polstjärnan.
Kanske vill man därför kompensera, visa att man är en ”riktig” finländare? Känna att man är en del av majoriteten?
Till saken hör att det inte alls ger samma prestige att i finlandssvenska sammanhang peka ut de språkfel som finlandssvenskar gör på svenska. Den som ger sig in på det framstår lätt som pedantisk, pinsam och reaktionär.
Sällan blev finskans status i huvudstadsregionen så tydlig som i skolvärlden. Då fanns det ofta mycket rationella skäl till att undvika idiomatisk svenska och i stället strö in så mycket finska som möjligt: annars kunde man få på käften – av finlandssvenska skolkamrater.
Också i vuxen ålder tycker många finlandssvenskar om att framhålla att de ”inte är typiska finlandssvenskar” när det gäller språk och traditioner.
Man kunde vända på resonemanget: nästan ingenting verkar vara så typiskt finlandssvenskt som att betona att just man själv inte är en typisk finlandssvensk.
Var och en ska förstås fritt få definiera sin språkliga identitet. Det viktiga är att inte skapa ett klimat där en trevande finska, eller svenska för den delen, är förknippad med social skam.
För den som vill bli bättre på finska är uppmuntran alltid till större hjälp än tävling. Det handlar trots allt om kommunikation, om att förstå varandra.
”Nästan ingenting verkar vara så typiskt finlandssvenskt som att betona att just man själv inte är en typisk finlandssvensk.”