❞Arbetsvillkoren måste tas på största allvar. Det är en skam att vi upprätthåller arbetsplatser där lönen inte går att leva på. Vill vi ha kunnig och motiverad personal som förbinder sig till arbetet måste vi kunna erbjuda tillräckligt bra arbetsvillkor.
Barnavårdsföreningens Pia Sundell kommenterar utredningen om eftermiddags- och morgonverksamheten i Svenskfinland,
Allt fler barn i de lägsta årskurserna deltar i eftermiddagsverksamhet, och bland svenskspråkiga barn är andelen hela 23 procentenheter högre än i landet i genomsnitt. Men osäkra arbetsvillkor och deltidsjobb bidrar till att personalbristen är stor särskilt i huvudstadsregionen.
Andelen av de yngsta grundskoleleverna som deltar i eftermiddagsverksamhet har ökat stadigt ända sedan millennieskiftet. Av hela landets ettor och tvåor deltar i snitt 46 procent i eftermiddagsverksamhet efter skolan. På svenskt håll är deltagandet betydligt större än i genomsnitt: av eleverna i årskurs ett deltar 78 procent i eftermiddagsverksamhet och av barnen i årskurs två deltar 61 procent. Det visar en färsk kartläggning som Sydkustens landskapsförbund har gjort.
Men deltagandet varierar mellan kommuner och regioner, och är i regel störst i städerna. I huvudstadsregionen går hela 91 procent av eleverna i årskurs ett på eftis, medan motsvarande andel är 69 procent i Österbotten.
– Antagligen är det så att behovet är större i urbana miljöer där båda föräldrarna ofta jobbar utanför hemmet, och det sociala nätverket kanske inte är lika starkt. I glesbygden är det kanske vanligare att det finns någon i barnens nätverk som kan ta hand om dem på eftermiddagarna. Den här tendensen har funnits tidigare också, säger utvecklingschefen Monica Martens-Seppelin, som tillsammans med utbildningsplaneraren Matias Österberg utfört kartläggningen, som presenterades på fredagen.
Kartläggningen bygger på enkäter med 198 eftisledare och med kommunernas ansvarspersoner i 28 av 32 tvåspråkiga kommuner. Ledarna representerar över hälften av landets svenskspråkiga eftis.
Ingen lön under lov
En sak är eftisledarna i enkäten överens om: de största problemen rör lön och anställningsförhållanden. Många av eftisledarna nämner också att de önskar mer fortbildning, och att de önskar mer samarbete med skolan. Det här gäller inte minst angående barn med särskilda behov.
– Då vi frågade om de viktigaste områdena för utveckling var lön och anställningsförhållanden det som nämndes oftast. Eftisledarna önskar sig högre lön, fast anställning och bättre arbetsförhållanden, säger Martens-Seppelin.
Genomgången visar att andelen personal med fortlöpande anställning har ökat en aning, men fortfarande jobbar 38 procent på tidsbundna kontrakt. För det mesta är kontrakten kortare än ett år, och andelen korta kontrakt på mindre än 6 månader har ökat.
Närmare hälften av eftisledarna, 44 procent, uppger att de varit permitterade under läsåret 20192020, och siffran är ungefär densamma som tidigare. De flesta är permitterade under sommarlovet, men många är det också under andra skollov. Nästan 40 procent jobbar deltid, och av dem skulle närmare hälften önska sig ett heltidsjobb.
Samtidigt är personalbristen svår särskilt i huvudstadsregionen, och här är andelen behöriga också lägst.
– Vill man ha anställda som förbinder sig till arbetet måste man skapa bättre anställningsförhållanden. I rapporten ser vi att eftisledarna stannar kvar i sitt jobb lite längre än förr, men omsättningen är fortfarande stor och särskilt i huvudstadsregionen är det svårt att hitta personal. Här är dyrt att leva och perso
nalbristen har säkert att göra med anställningsförhållandena, säger Martens-Seppelin.
Det finns en rad olika utbildningar som ger behörighet för arbete inom eftermiddagsverksamheten, och också en särskild yrkesexamen för pedagogisk verksamhet och handledning. I snitt är 68 procent av personalen behöriga.
– Utbildningsmöjligheter finns nog, det är inte det saken hänger på, säger Martens-Seppelin.
"Skamligt"
Pia Sundell, verksamhetsledare för Barnavårdsföreningen, skräder inte orden då hon kommenterar den färska kartläggningen. Barnavårdsföreningen driver också eftermiddagsverksamhet.
– Arbetsvillkoren måste tas på största allvar. Det är en skam att vi upprätthåller arbetsplatser där lönen inte går att leva på. Vill vi ha kunnig och motiverad personal som förbinder sig till arbetet måste vi kunna erbjuda tillräckligt bra arbetsvillkor. Det är självklart att det skapar stora problem för många om man till exempel inte får lön under loven, säger Sundell.
Eftis är en central del av många barns vardag, betonar Sundell, och därför behöver verksamheten få det fokus den förtjänar.
– Det handlar om en skyddande verksamhet och en verksamhet som många barn är i stort behov av, och den behöver utvecklas.
Kartläggningen visar också att avgifterna varierar stort mellan kommunerna. Så är den högsta avgiften i till exempel Lovisa 75 euro per månad, medan den i Sjundeå är 180 euro.
– Det är inte okej att skillnaderna är så här stora. Barn ska kunna ta del av verksamheten oavsett familjens ekonomiska situation, och det är mycket viktigt att informera om möjligheten till nedsatt avgift, säger Sundell.
Större enheter
En förändring som syns jämfört med tidigare kartläggningar är att eftermiddagshemmen har blivit något färre och större. Det speglar situationen också för skolorna. Sammanlagt finns nu 209 svenskspråkiga eftisar i landet, med i snitt 23 barn per enhet. Men enheternas storlek varierar.
En annan utveckling är att eftisverksamheten lite oftare än förr ordnas i kommunens egen regi, och att den oftare ordnas i skolans lokaler. Hälften av eftisarna upprätthålls av kommunerna, medan olika föreningar står för ungefär en fjärdedel. En stor aktör är Folkhälsan med 18 procent i landet i snitt – men nästan dubbelt upp i huvudstadsregionen – medan församlingarnas roll har minskat.
JENNY BÄCK