Den obeväpnade utopin kan accepteras bara om den är global
UTOPIER Juho Pylvänäinen skriver om utopier (HBL, I dag-kolumnen 29.11) i samband med politik och tar den nordiska välfärdsstaten som exempel. Denna var aldrig något som kunde förverkligas omedelbart, men steg för steg blev den en realitet – därför att ”den politiska fantasin och uppfinningsförmågan” gick vidare än ”dagens verklighet”.
Så Pylvänäinen tycker att drömmen om en obeväpnad värld, en värld utan arméer, inte bör förkastas även om det är en utopi. ”Den sociala utvecklingen” kommer inte någonstans utan utopiska projekt.
Pylvänäinen verkar förbise att utopier inte alltid är så fina, oskuldsfulla saker som till exempel ”åtta timmars arbetsdagar”. I 1970-talets Kampuchea hade de röda khmererna en utopi om en värld utan städer. Nyligen baserades IS-kalifatet på utopin om en värld utan icke-muslimer, det vill säga en värld utan kristna, judar, buddhister, ateister med mera. Någons utopi kan vara någon annans dystopi.
Men låt oss hålla med om att en idé inte bör förkastas bara av den orsaken att den är utopisk. Jag tror dock att utopiskheten inte är det enda problemet med idén om en värld utan arméer.
Om vi tar exemplet med åttatimmarsdagen lite vidare, till en utopi om sjutimmarsdagen, går det fint att formulera frågan ”Bör arbetstiden i Finland vara sju timmar om dagen?” och sedan diskutera den från vilka som helst synpunkter. Borde löner sänkas i takt med arbetstiden? Borde också skolor ha kortare dagar? Vore måhända åttatimmarsdagar med fyradagarsveckor ännu bättre?
Det viktiga här är att ett Finland med sjutimmarsdag fortfarande skulle vara nästan samma Finland som det med åttatimmarsdagen. Men om vi agerade enligt utopin om en värld utan arméer och avskaffade vår egen kunde det mycket väl innebära slutet på vår existens som stat. Om nämligen en annan stat, som inte håller med om just denna utopi, behöll sin armé och invaderade oss. Då skulle vi, utan armé, alltså bli del av en stat med armé.
Så den obeväpnade utopin kan accepteras bara om den är global, om alla stater utan undantag är med om den. Detta gäller inte för den nordiska välfärdsstaten. Den kunde och kan utvecklas lokalt, stat för stat. Skillnaden är enorm.
SVAR Som Sakari Aaltonen skriver kan någons utopi vara någon annans dystopi. IS har sin egen utopi, som för mig är en lika dyster framtid som nazisterna hade. Detta är för mig en självklarhet. Och det är också självklart att den obeväpnade utopin ska vara global. Jag tror ändå inte det kommer att hända under min livstid. Mitt syfte var att den politiska utvecklingen behöver utopiskt tänkande överallt, lokalt och globalt. Vi borde våga ifrågasätta de nuvarande institutionerna och det globala ekonomiska systemet som baseras på någon slags evig tillväxt och konkurrens. Samtidigt ska vi också arbeta lokalt till exempel i Åbo och i Helsingfors. Även stadsutveckling behöver utopiskt tänkande även om den utvecklingen i Åbo inte alltid har varit så bra, kolla bara på Åbosjukan.