Vattnet har lett till konflikt i stället för samarbete

I min förra krönika skrev jag om hur Israel med bevattningssystem, reningsverk och avsaltningsanläggningar fått öknen att blomstra. Palestinierna har inte haft samma möjligheter och resurser.

Under Västbankens långa och torra somrar har inte alla palestinska hushåll vatten i kranarna varje dag. Det finns hushåll som inte ens har något rinnande vatten utan köper sitt vatten från tankbilar.

I Gaza har grundvattnet överutnyttjats tills det blivit odrickbart, och avloppsvattnet släpps ut i Medelhavet. De återkommande konflikterna och blockaden gör det svårt att utveckla vatten- och avloppssystemet.

Palestinierna använder enligt Världsbanken i genomsnitt mindre vatten per person och dygn än WHO:s minimigräns för vad som behövs för ett drägligt liv, medan israelerna använder flera gånger så mycket. Det är svårt att hitta tillförlitliga siffror, men skillnaden är stor.

En avgörande orsak är ockupationen av Västbanken. Israel gör livet svårt för palestinierna på många sätt och vattentillgången är ett av dem.

Palestinierna får inte använda vattnet i Jordanfloden. Tiotals naturliga källor har tagits över av bosättare som förvandlat dem till badplatser och turistattraktioner för sig själva. Armén förstör palestinska vattencisterner, vattenledningar och brunnar för att de ligger i militärzoner. Ofta är den här infrastrukturen finansierad av internationella organisationer.

För att borra brunnar, bygga reningsverk eller dra vattenledningar i Västbanken krävs tillstånd från den israelisk-palestinska vattenkommittén där Israel enligt Osloavtalet har vetorätt. I område C som Israel kontrollerar helt krävs tillstånd också av den israeliska civilförvaltningen.

Vattenkommittén skulle gemensamt förvalta vattnet i Västbanken, men enligt Världsbanken har utvecklingen av vattenresurser och vatteninfrastruktur under årens lopp begränsats av Israels ovilja att godkänna föreslagna projekt. Kommittén har blivit en broms snarare än en hjälp.

Brunnar som palestinierna sedan borrar utan tillstånd demoleras för att de kan leda till överuttag och förorena grundvattnet. Planerade reningsverk har fastnat i tillståndsprocessen trots att behovet är stort. Största delen av avloppsvattnet släpps orenat ut i naturen i stället för att användas för att bevattna åkrar.

Osloavtalet styr fördelningen av det gemensamma grundvattnet och anger att Israel dessutom ska förse palestinierna med vatten utöver det. Israelerna framhåller gärna att de ger mer än avtalet kräver. Men palestinierna får inte vattnet gratis, utan köper det av Israel. Ju svårare det är att utnyttja vattendrag och grundvatten, desto mer måste de köpa.

Utan vattenresurser och vatteninfrastruktur kan palestinierna inte höja sin levnadsstandard och ekonomiska tillväxt och samtidigt skydda miljön. Oavsett arméns och vattenkommitténs förklaringar är vatten trots allt en mänsklig rättighet, och Israel borde med lite god vilja kunna hjälpa i stället för att obstruera.

Vattenkommitténs arbete låg nere i sex år då palestinierna drog sig ur i protest, men för tre år sedan aktiverades den igen och förhoppningsvis kan många nya projekt avancera. I fjol drog Israel sin fjärde vattenledning till Gaza och israeliska aktörer har också skickat maskiner som genererar vatten ur luften. Men samtidigt fortsätter armén förstöra vattenanläggningar i Västbanken.

Vattenfrågan har blivit en politisk fråga och en säkerhetsfråga, trots att vattnet inte kan vänta på ett fredsavtal och inga militära zoner eller övningar i världen borde få vara en ursäkt att begränsa civilbefolkningens vattenförsörjning.

Ett genuint och välvilligt vattensamarbete skulle kunna vara ett steg mot förståelse och till och med fred.

UTRIKESKRÖNIKAN ANNIKA WILMS

Utan vattenresurser och vatteninfrastruktur kan palestinierna inte höja sin levnadsstandard och ekonomiska tillväxt och samtidigt skydda miljön.