Salla Tykkäs nya videoverk ifrågasätter approprieringen av andras perspektiv
Rollen som historieberättare kommer med makt över den verklighet som skildras. I videoverket Europe – Europa undersöker Salla Tykkä vilken rätt konstnärer har att appropriera andras perspektiv genom ett intimt exempel från sitt eget liv.
VIDEOKONST
Europe – Europa
Salla Tykkä Galerie Anhava, öppet enligt överenskommelse till 20.12
Det finns en anledning till att jag oftast väljer att läsa böcker på originalspråk. Att jag önskar att flera karaktärer i filmer och tv-serier pratade det språk som med all logik borde vara deras modersmål. På senare tid har jag också allt mer börjat läsa böcker av kvinnliga författare som skildrar kvinnors liv. Varför? Det känns mera autentiskt så.
Den eviga debatten mellan ”write what you know” (ungefär: "gräv där du står" red.anm.) och att "endast fantasin sätter gränser" är ständigt närvarande. Det är dessa frågor om autenticitet som foto- och videokonstnären Salla Tykkä (f. 1973) undersöker på samma gång som hon ifrågasätter den.
Könade perspektiv
Inför utställningen har Galerie Anhavas lokaler tömts och de familjära väggarna lyser underligt tomma. I en mörklagd sal premiärvisas verket Europe – Europa. Det resterande utrymmet domineras av ett tomrum som enbart fylls ut av sammansättningen What is what, bestående av ett fotografi samt två utskrifter av transkriberad dialog från vad som verkar vara tagningar i videoverket. Det är först efter att jag har sett verket i sin helhet som jag inser att det bara är fragment av konversationerna som klippts med i den färdiga filmen.
Enkanalsverket är fragmentarisk i sin utformning och det är svårt att hänga med i narrativet om man inte råkar anlända till galleriet vid en sådan tidpunkt att man får se helheten från början till slut.
Videoverket utgår från ett möte mellan Tykkä och författaren Denny Bohn, och från den roman som Bohn skrivit med mötet och konstnären som inspirationskälla. Scenerna, inspelade 2017–2020, skiftar mellan riktiga och fiktiva konversationer mellan konstnären och författaren, och varvas med långa tagningar av landskap och interiörer. Konstnären porträtteras omväxlande av sig själv och en skådespelare och det är stundvis svårt att skilja dem åt. I verket problematiserar Tykkä hur Bohn tog sig rätten att skapa en karaktär utifrån henne, med hennes namn. Hon visar hur hårfin gränsen mellan fakta och fiktion kan vara – om de över huvud taget går att se som absoluta kategorier.
I Bohns gestaltning av karaktären Salla uppdagas den centrala konflikten i verket: frågan om en man trovärdigt kan skriva ur en kvinnas perspektiv. Den mynnar sedan ut i djupare frågor om det ens går att skildra en annans upplevelser eller om det över huvud taget är rätt.
De mest frapperande scenerna är då Tykkä och Bohn läser högt ur vad jag antar är romanen och hur det inte bara är Bohns språkkunskaper som gör att orden om den kvinnliga karaktären faller lättare ur hans mun än ur Tykkäs. Det är som Tykkä senare beskriver det: det kvinnliga perspektivet verkar påklistrat och iscensatt enligt manliga önskningar och intentioner.
Makt över verkligheten
I det 45 minuter långa verket blandas kronologi och filmiska tekniker vilket upprätthåller betraktarens intresse. Processen bakom inspelningen är alltjämt närvarande då filmteamet syns i bild, en hand täcker kameralinsen eller kameran sveper runt omgivningen i 360 grader så att den verkliga händelsen i scenen utspelar sig utanför blickfånget. Allt stärker bilden av hur konstverket inte är en sanning utan ett narrativ, genom vilket Tykkä synar skaparens makt att framställa verkligheten för tittaren.
Ändå är det den utskrivna dialogen i galleriets bakersta sal som fångar mig mest då den i kontrast till videon visar hur mycket det går att påverka en tolkning av ett scenario genom vad man väljer att visa. Jag hade velat se mer av det som klipptes bort ur det slutliga verket. Men det är sällan man får välja vilken verklighet man blir serverad. Och också kritiserande narrativ skapar nya verkligheter.