Dödstädningen är människans monument

Bröderna Christoph och Sebastian Mügges har gjort en fantastisk och inspirerande manifestation över sin döda mormor. Dödstädningen gör att sorgearbetet blir fysiskt, skriver Pontus Kyander.

KONSTRECENSION

Leave a Mess – Not a Legacy

Christoph & Sebastian Mügge Sinne 7.1–7.2.2020.

När min far dog krävdes 28 containrar för att tömma hans väldiga hus och trädgård på tillhörigheter som vi inte kunde ta vara på. Det tog åtta månader att baxa i väg cementstenar i hundratal, berg av solceller av förhistorisk modell (oanvända), oräkneliga gardinstänger köpta till ett gott pris men aldrig tagna i bruk, backar fulla med Viking Lines kaffekoppar (med fat), allt med eller utan värde som passerat genom min egen barndom (och hans barndom) och därefter saker som ackumulerats under många årtionden av ivrigt men föga systematiskt samlande.

Man kan säga att han lämnade ett monument efter sig, både i volym och i tid. Hans död påminner på sitt sätt om den ”stora död” som Rainer Maria Rilke skriver om i den mer eller mindre självbiografiska boken Malte Laurids Brigges anteckningar (1910). Döden på det stora lantgodset, en högljudd och utdragen död som tar tag i allt omkring sig, behärskar hela sin omgivning, går inte undan och är diskret som den moderna sjukhusdöden.

I efterhand högaktar jag min fars livs- och dödsverk. Det var ett vansinne på sitt sätt men oförglömligt, det avslöjade arvingarnas alla sämsta sidor och gjorde oss därmed människoklokare. Så monumental kan aldrig min egen död bli. Den blir futtig.

I bästa mening ornamentalt

Bröderna Christoph och Sebastian Mügges mormor lämnade ett mer modest men ändå eftertryckligt arv av saker efter sig. På Sinne har de två konstnärerna gjort en fantastisk och inspirerande manifestation över sin släkting. Det är ett sorgearbete att bli glad av, myllrande i sin ansamling och upprepning av ting och mönster. Här har klippts i kartonger, tryckts med schabloner, tecknats och radats och staplats och tejpats. Resultatet är i bästa mening ornamentalt, kreativt på ett närmast barnsligt infallsrikt sätt. Det är inte exakt alla mormors ting, utan en efterkonstruktion av själva myllret, känslan av upprepning och variation bland alla ting som av någon outgrundlig orsak blir kvar efter en människa.

Utställningstexten talar allvarligt om dödstädning och samtal mellan generationer, men det är inte alls vad detta handlar om. Det här är livet och därmed döden som självrådig, obändig egenmanifestation. Det är sista gången vi får lov att ta plats i våra anförvanters liv, efter att de gång efter annan glömt eller låtit bli att hälsa på, skriva en rad, ringa ett samtal. Här är mitt liv, säger mormor. Stort och smått, allt lika betydelselöst och betydelsefullt och hur som helst av någon anledning värt att spara.

Döden är stor men inte större än det liv som levts; den är inte någon mjölkpall som du enkelt sparkar omkull eller något litet damm du beskäftigt torkar bort med din mikrofiberduk. Du vadar genom dessa ting och dammiga dokument, och i dessa ting tvingas du minnas. Sorgearbetet blir fysiskt, doftar, känns, kryper in i din minsta por. Så fick jag dig äntligen att komma hit säger mormor. Allt detta som jag fick eller tog ska nu tas ifrån mig, ska omsider tas ifrån dig om du inte genast kastar det. Dödstädningen – den är varje människas rättmätiga monument.

Utställningen har öppnat men tvingades stänga på grund av coronabegränsningar. Galleri Sinne hoppas öppna den igen 7.1.2021. Fram till den 18.12.2020 går det att besöka galleriet enligt överenskommelse med eveliina. tuulonen(a)proartibus.fi, endast vardagar, max 5 personer åt gången.