Kontakter och kunskap
En pinfärsk enkät om finskspråkigas attityder till svenskan i Finland tyder på att inställningen har blivit lite positivare sedan 2014.
För sex år sedan gjorde Åbo Akademi under ledning av professor Kimmo Grönlund två breda enkäter som pejlade finskspråkigas attityder gentemot svenskan och svenskspråkiga i Finland. Enkäterna användes för ett experiment i samtalsdemokrati – både för att värva deltagare och för att mäta attityderna.
Resultaten 2014 visade på en avog inställning särskilt till den obligatoriska skolsvenskan. Hela 77 procent höll helt eller delvis med om påståendet att det borde vara frivilligt att studera svenska i skolan. Å andra sidan höll 64 procent med om påståendet att det skulle vara synd om det svenska språket och den svenska kulturen försvann från Finland. Enkäten och dess resultat väckte en hel del debatt i HBL.
Förra veckan besvarades samma påståenden på nytt, den här gången av en webbpanel (HBL 5.12). De som svarade är färre till antalet, men resultatet är statistiskt viktat och därmed representativt. Det finns i alla fall en liten möjlighet att formen med en webbpanel kan ha inverkat.
Nu är det 63 procent som helt eller delvis håller med om påståendet att det borde vara frivilligt att studera svenska. 76 procent håller helt eller delvis med om påståendet att det vore synd om det svenska språket och kulturen försvann från Finland.
Det är glädjande att attityderna nu framstår som mindre negativa än 2014. I en diskussion kring boken Ur majoritetens perspektiv. Opinionen om det svenska i Finland. i fredags i den digitala bokmässan Bokström bedömde professorerna Kimmo Grönlund och Kim Strandberg att en hel del kan förklaras av att debatten om skolsvenskan var väldigt aktuell 2014, men inte är det just nu.
För sex år sedan behandlades ett medborgarinitiativ om att avskaffa obligatoriet i det andra inhemska språket. Då flaggade också Sannfinländarna med sin rätt färska skrällseger i riksdagsvalet 2011 i ryggen tydligare mot skolsvenskan och frågan stod högt på deras agenda.
I den ovannämnda boken har en rad forskare från Åbo Akademi och Helsingfors universitet analyserat enkäterna från 2014, men också på ett bredare plan reflekterat kring språkmajoritetens inställning till de svenskspråkiga i Finland. Forskarna konstaterar att en ny slags spänning mellan nationalspråksgrupperna har gjort entré under 2000-talet. Det beror delvis på att nätdiskussioner gör frågan synligare och delvis på Sannfinländarnas politiska framgångar. Det visar sig också att det har forskats lite i finlandssvenskar och politik. På samma sätt saknas tidigare forskning om individuella och kontextuella förklaringar till finskspråkigas inställning till svenskan i Finland.
Attityderna förklaras i hög grad av de kunskaper om och kontakter med svenskspråkiga i Finland som enskilda finskspråkiga har. Ju tätare kontakterna med svenskspråkiga är, desto bättre är kunskaperna och därmed förståelsen för de svenskspråkiga och vår situation. Även kunskaperna i svenska spelar in. Så enkelt och så svårt är det. Vi svenskspråkiga är under sex procent av landets befolkning och vid första anblicken kan uppgiften att skapa kontakt med drygt 90 procent av befolkningen te sig omöjlig. Men hela två tredjedelar av de finskspråkiga har någon slags kontakt med svenskspråkiga, även om den ofta sker på finska. Vi som har svenska som modersmål framhäver det inte alltid.
Därför är det oerhört viktigt att svenskan och tvåspråkigheten är synlig i vårt land. Yles självständighetsdagssändning från presidentens slott är ett ypperligt exempel på hur bra ett tvåspråkigt koncept kan fungera. Yle och programledarna är värda en stor eloge för det.
Som minoritet är vi svenskspråkiga beroende av majoritetens inställning och välvilja. I kommuner med svensk majoritet och finsk minoritet är det viktigt att visa gott exempel på hur minoriteter ska behandlas.
Det politiska klimatet kan svänga snabbt. Just nu har vi en regering med en välvillig inställning till svenskan och tvåspråkigheten. Efter nästa riksdagsval kan situationen vara en annan, särskilt om Sannfinländarna klarar av att bli största parti och dessutom lyckas bilda en majoritetsregering.