Covid-19 som politiskt projekt
”Då man avfärdar skrönor skall man inte samtidigt stänga ner sitt kritiska sinne.”
I vårt land har coronasmittan och det därtill hörande tumultet varit småskaliga. I den stora världen har vi dock sett brutala nedstängningar, protester mot dem, mellanmedborgerligt skvallrande och ett teoretiserande kring att smittan de facto är en konspiration, vilket kontrats med att denna tanke i sig är en huvudlös konspirationsteori. På sätt och vis är dock båda sanna och avspeglar det faktum att covid-smittan på ett ryggradslöst sätt politiserats.
Sjukdomen är förstås verklig, och idén om att den ”lanserats” för att kunna driva igenom vissa politiska agendor är en fantasi. Men att dessa politiska agendor nu drivs igenom är likväl ett faktum, och covid är den möjliggörande faktorn. Således är relationen mellan viruset och politiken som den mellan 9/11 och Patriot Act. Och som så ofta sitter konspirationsteoretikerna och ”faktakollarna” i samma båt: båda saboterar viktiga frågor genom att förespråka antingen paranoia eller konformism.
Smittan politiserades från första början, främst i USA. Trump var rasist då han snabbt stängde gränserna, under en tid då hans motståndare bagatelliserade viruset. Då de liberala världsledarna snabbt följde efter i gränsfascismen kunde rasismnarrativet inte längre tutas ut så man slog över i att populisterna i stället är ansvarslösa och inte gör tillräckligt. Sedan dess har förmågan till brutala nedstängningar uppfattats som det ansvarsfulla och progressiva. Allt medan den ”totalitära” Trump totalt missat en uppenbar chans att ta poäng från fiendesidan och införa ett omfattande undantagstillstånd inom vilket en hård trumpism lätt kunnat implementeras. De facto har presidenten talat mot total nedstängning och tydligen missat grundkursen i machiavelliskt maktbruk.
I stället verkar de som förstår värdet av en kris bäst vara EU-kommissionen som nu ivrar över en Great Reset som flyter in i stödpaket, Green New Deal och liknande federalistiska projekt.
von der Leyens tal om just detta vid World Economic Forum var som en biopolitisk deklaration där ”systemisk förändring” på alla politikens och livets områden blir den ”möjlighet” covid påbjuder. Ett försök att genom en intensifiering rädda det Fukuyamska projektet med en så hård integrering att inget annat mera blir möjligt. Det handlar om, för att citera Naomi Klein, en slags chockterapi.
Vi lever i en tid där grundläggande rättigheter och friheter suspenderas, övervakningen intensifieras medan åtlydnad blir medborgarens största dygd. Men längre tider av undantagstillstånd blir per definition en slags illiberalism, och det ter sig allt mera troligt att omständigheterna får långtgående konsekvenser. Varje kris är en möjlighet, och nu är tiden inne för politiker att tala om gemenskap, samarbete och byggandet av strukturer som ska omöjliggöra liknande pandemier i framtiden. Ädla mål, men vad denna enda vägens politik i praktiken inkluderar är ett ilandroende av tidigare mål och ett försök till konsolidering. En vidare förskjutning bort från den nationella demokratin mot teknokratisk federalism. Och covid-19 blir det som möjliggör detta. I den meningen är det oärligt att uppmana konspirationsteoretikerna att endast spänna för munskydden och hålla tyst. Det finns en uppenbar propagandistisk aspekt av den pågående krisen som inte bör ignoreras bara för att man ser sig själv som ett upplyst och lydigt subjekt. Då man avfärdar skrönor skall man inte samtidigt stänga ner sitt kritiska sinne.