När döden plötsligt hälsar på

Pulsen började gå ner, det såg jag i monitorn ovanför huvudet. Också blodtrycket sjönk med fart. När pulsen närmade sig 50 tyckte jag att det gick lite väl snabbt och sträckte ut armen för att kalla till mig en skötare. Jag hann aldrig.

I dag för exakt ett år sedan kom döden på besök. Det var ingen artig och försiktig knackning på dörren. Det var inget lågmält hej. Det var ett fräckt och oväntat besök.

Men, vi tar det från början. Dagen före självständighetsdagen fick jag ont i magen. Jag höjde skrivbordet till stående ställning. Vankade runt några varv. Kunde inte sitta. Kunde egentligen inte stå. Jag bet ihop och klarade av arbetsuppgifterna inför veckoslutet, åkte hem och tog en värktablett. Och kräktes omedelbart. Tog en till. Det hjälpte inte.

– Nu till sjukhuset, genast, här är remissen, sa min vän läkaren på den privata läkarstationen efter att han hade petat en stund på min mage.

På sjukhuset vankade jag länge omkring innan de äntligen började undersöka mig. Pulsen var hög och jag rullades iväg till röntgen. Smärtan var så enorm att jag kräktes igen när jag skulle flytta mig från sängen till röntgenapparaten.

Njursten. Jag fick smärtstillande och de tog in mig. Följande dag satt jag i allsköns ro och läste HBL i dagrummet när en trevlig skötare tog blodtrycket.

– Ner på golvet, sa hon plötsligt och tryckte ner mig. Där låg jag, på rygg, omgiven av hela avdelningens skötare.

– Jag tar honom, sa sjukskötaren Ylva som gick förbi och så hamnade jag på övervakningen, det som förr kallades intensiven.

Njurstenssmärtorna kom och gick och var diaboliska, men lindrades snabbt med sprutor som blev som godis. Nästa dag tyckte två läkare att pulsen fortfarande var för hög, så hög att den borde tas ned. Den utländska läkaren erkände dock att han som ortoped inte visste så mycket om sånt här, men han lyssnade på den andra.

Ytterligare en påse hängdes alltså upp på ställningen och kopplades fast i grejen med flera ingångar och utgångar som var instucken i mitt vänstra armveck. Och pulsen började gå ner, det såg jag i monitorn ovanför huvudet. Också blodtrycket sjönk med fart. När pulsen närmade sig 50 tyckte jag att det gick lite väl snabbt och sträckte ut armen för att kalla till mig en skötare.

Jag hann aldrig. Ingen märkte att döden smög sig in i övervakningsrummet. Och lyckades överraska oss alla. Ända tills jag låg livlös och monitorn reagerade på utplanad sinuskurva och alarmerade vårdpersonalen.

När de hade fått liv i mig igen låg jag med huvudet mot golvet och fötterna mot taket, tror jag. Och med en hel drös läkare och skötare runt mig. – Det går nog bra, sa sjukskötaren

Ylva åt mig när de småningom började rulla ut mig mot den väntande ambulansen.

Sedan körde vi med en jäkla fart till tornsjukhuset i Mejlans. Bredvid satt en medföljande anestesiläkare och småpratade med akutvårdaren ombord, en andra årets läkarstuderande. Vi susade från Ekenäs via Lojo och längs Åboleden för att snabbt kunna vika in till sjukhusen i Lojo eller Jorv om det skulle ha tillstött plötsliga komplikationer under resan.

I Mejlans arbetade akutpersonalen tyst och effektivt och stack rör in i en blodåder på högra sidan av min hals. Motorväg rakt in till hjärtat. Jag såg ut som en julgran med alla slangar och lysande monitorer som avslöjade allt om mitt tillstånd. Aldrig har jag sett min yngre dotter och hennes fästman så bleka och tysta när de hälsade på där jag låg i källarregionerna i ett av övervakningsrummen.

Två dagar senare gick en läkare – också den här gången på en av källarvåningarna – in i ett stort blodkärl i ljumsken med något instrument och fortsatte hela vägen upp till hjärtat och fixade pulsen elektroniskt. Han utförde alltså en ablation, det tog ungefär 30 minuter. Samtidigt småpratade vi lite då och då. – Så där, nu är pulsen stabiliserad. Hem i morgon, sa han till sist.

Uppe på hjärtavdelning tog en skötare ner mig på jorden igen. – Vi har fått in en bakterie i ditt blod, du blir nog kvar en vecka.

Efteråt frågade svärmor hur det var när ljuset slocknade. Jag svarade att jag aldrig såg någon tunnel och verkligen inget ljus som lyste någonstans. – Det var för att du var där så kort tid att du inte hann se dig om, svarade hon.

Det må vara hur som helst med den saken, men varje gång jag hör en ambulans säger jag nu för tiden halvhögt för mig själv: – Det går nog bra!

Och njurstenarna? Tja, de försvann av sig själva ...

"I Mejlans arbetade akutpersonalen tyst och effektivt och stack rör in i en blodåder på högra sidan av min hals. Motorväg rakt in till hjärtat."