Ett pianistiskt universum såg dagens ljus på självständighetsdagen
Från Bernhard Henrik Crusell till Cecilia Damström – Radions symfoniorkesters väluttänkta programhelhet bjöd på en rejäl dos finländsk musikhistoria i vår tid.
KLASSISKT
Självständighetsdagens festkonsert
Radions symfoniorkester, dirigent Hannu Lintu, solister Han Kim, klarinett och Mirka Viitala, piano. Damström, Crusell, Rautavaara, Leiviskä, Sibelius. Strömmad från Musikhuset, Helsingfors 6.12.
Cecilia Damströms (f.1988) musik är ställningstagande. Med Tundo! (”Knacka!”, 2016–18) kommenterar hon den värsta katastrofen i vår tid, världens flyktingproblem. Som Damström påpekar, är flyktingskapet inte endast en fråga som handlar om ”de andra” utan genom erfarenheter från krigsåren en del av vår egen historia. I Tundo! möts hårda och sköra inslag; pukornas envetna bankande genom skärande harmonier omger avsnitt som gestaltar uppgiven stiltje och ensamhet. Samtidigt blir de olika karaktärerna en paradox: i det sköra finns styrka och i det hårda oslipad skönhet.
Äldre och yngre klassiker
Radions symfoniorkesters konsert på självständighetsdagen bestod av ett omsorgsfullt urval verk från olika tidpunkter i musikhistorien. Bernhard Henrik Crusells (1775–1838) klarinettkonsert f-moll (opus 5) fick representera den äldre musiken.
Inom senklassicismen håller Crusells tre klarinettkonserter internationell standard, inte minst tack vare att Crusell själv var klarinettist och visste hur man skriver för instrumentet på ett idiomatiskt sätt. För solisten Han Kim var Crusells konsert tydligen en ny bekantskap. Hans viga, lediga spel kom till sin rätt särskilt i finalsatsens krusiduller.
Gemensamma nämnare för Einojuhani Rautavaaras (1928–2016) stil inom olika kompositionstekniker är mystik och subjektivitet men också lättillgänglighet. Det prisbelönta genombrottsverket A Requiem in our time (op. 3, 1953/54) för bleckblåsensemble och slagverk är koncist till formatet, återvinner tematiskt material ur kompositörens tidigare verk och pekar mot ett gryende nyklassiskt tänkande.
Inte ett spår av tveksamhet
Vid uruppförandet av Helvi Leiviskäs (1902-82) monumentala pianokonsert (1935) tvekade solisten Ernst Linko tydligen inför den krävande solostämmans utmaningar och tog sig friheten att kapa bort betydande avsnitt musik. Dessvärre glömdes konserten sedermera bort. Leiviskä fick aldrig höra verket spelas i originalversionen, som nu renskrivits genom initiativ av Musikaliska sällskapet i Savolax.
I pianokonserten kombineras Leiviskäs expertis i symfonisk storform med djup kännedom om klaviaturens möjligheter. Ett scherzo som mittensats och en fuga i långsamt tempo som finalsats ger personlig prägel åt strukturen. Mängden material i solostämman ger intrycket av att kompositörens ambition var att skapa ett pianistiskt universum. Det fanns inte ett spår av tveksamhet i solisten Mirka Viitalas attityd. Viitala spelar uttrycksfullt men utan överdrifter, rytmiskt kontrollerat och klangligt klart. Hon har en intakt teknik där alla manér lyser med sin frånvaro och dessutom en outsinlig reserv av olikartade anslagstekniker.
Dessa egenskaper gör i rutinerat samarbete med dirigenten Hannu Lintu det möjligt att verkligen urskilja varje ton i Leiviskäs komplexa pianotextur. I övrigt kännetecknas konserten av en stor mängd dramaturgiska höjdpunkter, vilkas inbördes hierarki inte var alldeles glasklar efter en genomlyssning. Konsertens
omfattning och storslagna karaktär fick mig för en stund att glömma att jag satt och lyssnade på självständighetsdagens traditionella festkonsert. Det var först den sedvanliga avslutningen, Sibelius Finlandia, som tog mig tillbaka till verkligheten och återkopplade till inledningens tema: att kommentera händelser i samhället.