Yungblud vill låta högljudd och punkig, men skivan saknar genuin rebellfaktor
På sin andra fullängdare kör Yungblud med en hyperaktiv rockstjärneattityd och skrikiga ballader som inte får Boris Johnson att darra så mycket som det kanske var tänkt.
POP/ROCK
Yungblud
Weird! (Locomotion/Polydor Records).
Den självutnämnda punkaren Yungblud, eller Dominic Harrison, dök upp i Doncaster, England någonstans kring 2018 och har lyckats bygga upp sitt varumärke kring en ”outcast”-identitet eller snarare -estetik. På omslaget för den nya fulllängdaren Weird! poserar ett livligt gäng av ”misfits” i varierande utstyrsel, som i en reklam för en maskeradbutik. En rätt så representativ bild av innehållet som låter stort och charmigt men totalt saknar den genuina upproriska rebellfaktorn.
Vad själva musiken angår känns den något skumma, överdrivna fusionen av glansig alt-rock och trapbeats betydligt mer målmedveten än på debutplattan 21st Century liability (2018). Som tur är verkar även den tidens smaklösa hantering av teman kring psykisk ohälsa, i form av tvångströjor och tortyr på omslaget och i musikvideorna, ha strukits. Nu fortsätter Yungblud i stället med en hyperaktiv rockstjärneattityd och skrikiga ballader som inte får Boris Johnson att darra så mycket som det kanske var tänkt.
Fångar förvirrad ångest
På de delvis akustiska balladerna Love song och It’s quiet in beverly hills körs den naiva pojkbandväxeln i för fullt. Ifall det fortfarande var 2011 hade jag loggat in på WattPad och siktat på ett genombrott med min fanfiktion om pojkbandet One Directions sjätte bortglömda medlem, som adopteras av popmetallgruppen Bring Me the Horizon, för att bli alt-rockaren Yungblud. Så låter han nämligen: som One Directions svarta får.
Av ett par videointervjuer att döma verkar Yungblud kasta sig med ordet ”weird” för att beskriva allt från sin egna androgyna framtoning till diffusa tankar om världsläget. Och plattan lyckas väl i viss grad fånga en kollektiv, förvirrad ångest, över en ungdom som tycks tas ifrån oss alltför tidigt.
Den elektropoppiga, optimistiska titellåten beskriver han själv som ett avsnitt av ungdomsserien Skins i sångform. Som Skinsfan känner jag mig kanske en gnutta förolämpad, men jag förstår vad han menar. Låten fungerar som en nästan We are the world-lik kampsång till alla ute i världen som känner sig som Skinskaraktären Effy Stonem, med refrängen ”Come hold my hand, hold it tight. We’re in a weird time of life”.
Nostalgiaspekt och önsketänkande
Jag erkänner att låten Cotton candy fick mig att dansa lite grann. Låten och dess tuggummirocksound kunde lätt kamouflera sig till ett utfyllnadsspår på mina tidiga ungdomsidoler The 1975s debutalbum. Tyvärr är nostalgiaspekten ofta det enda som känns intressant på skivan.
På Acting like that får vi höra plattans enda gästartist. Stycket drar i gång med ett lovande postpunk-gitarriff, som på sju sekunder mirakulöst lyckas ta mig tillbaka till The Cures tidiga diskografi. Det är så klart önsketänkande, för snart sveper Machine Gun Kelly in med en bisarr, gnällig och autotune-dränkt rapvers om ett minst sagt dysfunktionellt förhållande, allt mot en otroligt malplacerad bakgrund av 808-trapbeat. Då den arroganta refrängen ”You’re way too hot to be acting like that” ekar om och om igen kan jag inte vara den enda som snappar upp några (förhoppningsvis oavsiktliga) chauvinistiska undertoner.
Trots det förvirrande intrycket kan jag se Yungbluds potential som underhållare i hur överdrivet allt han gör tycks vara. Med bara tre år bakom sig inom musikbranschen är det väl tillåtet att fortfarande söka sin röst och med tanke på det har han redan lyckats samla ihop en enorm anhängarskara. Jag väntar med spänning på Yungbluds nästa drag.