Varför blir jag provocerad? Sara Danius, som skriver briljant om Proust, Flaubert och Aleksijevitj, tar sig an mode, ett område som också jag älskar att läsa om. Dessutom formulerar hon sig precis lika elegant om det, med en karakteristisk mix av snille,
Isabella Rothberg i sin recension av den framlidna författaren och akademiledamotens essäsamling Sidenkatedralen och andra texter
Isabella Rothberg läser en kunnig, analytiskt skarp men också rolig Sara Danius i den postumt utgivna boken Sidenkatedralen och andra texter. Där står det klart vilken storslagen folkbildare den framlidna författaren och akademiledamoten var. Men är det faktiskt en feministisk strategi att lida av skoskav?
Varför blir jag provocerad? Sara Danius, som skriver briljant om Proust, Flaubert och Aleksijevitj, tar sig an mode, ett område som också jag älskar att läsa om. Dessutom formulerar hon sig precis lika elegant om det, med en karakteristisk mix av snille, bildning och känsla.
Men jag provoceras när Danius i en recension av den svenska modeprofilen Camilla Thulins senaste stilbibel hyllar Thulins uppmaning om att kvinnor ska klä sig i kjol, gördel och högklackat (minst åtta centimeter!) som feministisk. Den svenska kvinnans anammande av unisexmodet är nämligen ett förkastande av ”det feminina”, resonerar Danius.
Det hon missar är att de trista ”manliga” kläderna faktiskt är bekväma. De är skapta för arbete, fritid, ja, för liv. Är det då så underligt att kvinnor föredrar ”en manlig klädkod”? Är det faktiskt en feministisk strategi att lida av skoskav? Med hallux valgus på bägge fötterna tack vare alla nätta ballerinaskor jag trängt in mina 43:or i, känner jag att jag i så fall gjort mitt för ”det feminina” i vår kultur.
Fast egentligen börjar min irritation redan när jag läser feministen Toril Mois introduktion till Sidenkatedralen och andra texter, den postumt utgivna textsamlingen som rymmer Danius tidningsartiklar och anföranden om bland annat litteratur, mode och fotokonst.
Toril Moi skriver intressant om hur Sara Danius, som efter skandalen kring kulturprofilen och Svenska Akademien, upphöjdes till feministikon, ursprungligen var mer intresserad av marxism än av feminism. Men jag fastnar ändå mest för anekdoten om hur Moi och Danius shoppar i en Pradabutik i Zürich och Danius, som har sitt namn i kundregistret, får tillgång till reapriser innan den egentliga utförsäljningen börjat.
Mode är svinintressant som ett uttryck för ideologier och ekonomiska konjunkturer, men jag förstår inte varför man i det här sammanhanget vill lyfta fram Danius roll som konsument. Uppenbarligen hade hon pengarna och berömmelsen för att räknas hos Prada, men är en persons köpkraft egentligen något fint och värt att uppmärksammas?
Såklart är det mänskligt att dras till dyra märken, till status och skönhet, men jag är inte övertygad om att det ska intellektualiseras alltför mycket. Då föredrar jag faktiskt Danius kollega, författaren och debattören Åsa Linderborgs ärliga förhållningssätt i sin bok Året med 13 månader där hon medger att hon alltid ser till att Armanimärket syns när hon slänger sin kappa över stolsryggen. Kappan är hennes kristallkrona.
Ikoniska Nobelklänningar
Däremot känns Sara Danius privata modeintresse relevant i texterna om de ikoniska klänningarna som designern Pär Engsheden skapade för henne i uppdraget som akademiledamot och senare även som ständig sekreterare. Den läckra boktiteln Sidenkatedralen härstammar från en av dessa essäer som tar med läsaren till den svenske couturekungens ateljé där han mäter ”byst, midja, stuss och rygg” och sedan draperar henne i en fantasisk kreation, en sidenkatedral i svart med fylliga röda rosentryck.
Texten är spännande också för att Danius framträder i egenskap av något så konkret som kropp. Det här sker också i ett senare skede av boken, men då i ett dystert sammanhang. Det rör sig om hennes personliga anförande om sin bröstcancer i Vinter i P1 2013. I radioprogrammet adresserar hon oss i egenskap av cancerpatient, och även här har modeintresset en central roll. Ett par högklackade festskor i mocka står nämligen och väntar på att deras ägarinna ska bli färdigbehandlad.
Hur kan Danius förresten åstad
❞ Hur kan Danius förresten åstadkomma en text som är så sorglig och samtidigt så hoppfull, så analytisk och blödande personlig, som känns hjälpsam, men aldrig som en självhjälpsguide?
komma en text som är så sorglig och samtidigt så hoppfull, så analytisk och blödande personlig, som känns hjälpsam, men aldrig som en självhjälpsguide?
Klä sig kungligt
De två texterna om samarbetet med designern Pär Engsheden är verkliga juveler. De undersöker framför allt kläder i offentlighetens tjänst, hur Sara Danius egen ”kvinnliga kontorsfrack” kom till, en sober klänning i svart sammet ”med inbyggd förmåga att underordna sig aftonens intellektuella representationsuppdrag”.
Men hon utforskar inte bara sin egen garderob utan också den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöfs Nobelklänning med tyll och rosor, värdig den svenska litteraturens drottning. Hon fortsätter bakåt i tiden till ”den svenska dräkten”, kung Gustaf III:s nationaldräkt, ett påfund för att stävja adelns lyxbegär och förse dem med en enhetlig mundering, men också gynna den svenska textilproduktionen. Hur vackert skimrar inte texten när Sara Danius får chansen att se kungens egen mer påkostade variant av den svenska dräkten, och sedan föreställer sig hans pyntade gestalt. ”Och ser man inte framför sig hur vaxljusens mjuka sken fick de små foliebitarna på kungens jacka och väst att stråla i turkos, rosa och fuchsia medan han avancerade genom rummet.”
Och om knytblusen, signaturplagget som gett upphov till en manifestation och en hel rörelse, formulerar hon sig snillrikt: ”Knytblusen blev en lättjefull motsvarighet till de manliga ledamöternas obligatoriska slipsar. Rosetten var en lek, slipsen var ett tvång.”
Midjan i fred
Ja, de här texterna är lysande, men allt är egentligen förlåtet redan långt innan, nämligen vid kapitlet om Dior. Misstänksamt börjar jag läsa och förväntar mig en hyllning av timglassiluetten och denna specifika kvinnlighet som den franske designern odlade med sin ”New look”, men serveras i stället ett ytterst klokt resonemang om att Dior kanske ändå inte hade en så omvälvande effekt på dammodet.
”Det var snarare Coco Chanel, Madeleine Vionnet, Paul Poiret och andra som stod för revolutionen tidigare. De drömde inte. De skapade kläder för den nya kvinnan. Hon hade anställning. Hon sportade gärna. Hon hade ofta kort hår. Och hon hade ingen korsett.”
I själva verket antyder Danius redan i kapitlet innan att hon nog egentligen inte är någon gördelkramare. Det är modeskapare som Cristóbal Balenciaga som ”lät damerna ha midjan för sig själva” som imponerar mer på Danius. Just texten om Balenciaga är en perfekt komposition.
Ingen kan för övrigt beskriva plagg, tyg, klänningars arkitektur som Danius. ”Kjoldelen har formen av kroppsnära kolonn, medan capen väller ut i skarp kontrast och beskriver ett komplicerat linjespel, en yster lek med skiftande volymer. Ur capen sticker damens huvud fram som pricken över i.”
Fascinerande fotografier
Men det är texterna om fotokonst som öppnar mina ögon för Sara Danius kraft som folkbildare. Hon bildar mig!
Foto är det område jag har minst kunskap om och, ärligt talat, minst intresse för. Jag får verkligen ompröva mina fördomar, till exempel när hon tar mig med högst upp i New Yorks skyskrapor tillsammans med Berenice Abott som dokumenterar stadens metamorfos.
En av de mest minnesvärda artiklarna handlar om den tyske fotografen August Sanders försök att med sin tunga lådkamera sammanställa nittonhundratalets människor. I bjärt kontrast till vår tid var han inte intresserad av individer utan av arketyper. ”Han tog fasta på klass, samhällsposition och yrke”, skriver Danius om fotografen vars porträtt av en konditormästare eller unga bönder hon inte kan se sig mätt på.
Den sida av Sara Danius som kommer fram i Sidenkatedralen och andra texter kunde nästan beskrivas som journalistisk i det avseende att hon intresserar sig för ett brett ämnesområde och ger sig i kast med att presentera varje ny person och varje nytt tema med en smittande entusiasm. Hon är kunnig, analytiskt skarp men på samma gång rolig och tydlig.
Majoriteten av texterna har ursprungligen publicerats i svenska dagstidningar och ingen beskriver väl detta slags skrivande bättre än Danius själv i sitt inträdestal i Akademien 2013. Talet är tillägnat hennes företrädare på stol nummer sju, Knut Ahnlund, och berör bland annat hans insats som kulturskribent i pressen, något som är både mödosamt och oglamouröst. ”Men varje artikel, varje recension, varje essä är ett litet näringsbidrag till det stora blodomloppet.”